Välbesökt och uppskattat hyllningsmöte för Oktoberrevolutionen i Sundbyberg

Jubileumsmötet ordnades i samarbete mellan SKP Stockholm och KP Stockholm söndagen den 5 november. För SKP talade ordförande Andreas Sörensen och för KP stockholmsordförande Johan Wiman. Hälsningar från Greklands KP, KKE, från Irans Tudehparti, Iraks KP och nätverket för solidaritet med Latinamerika, Resocal, framfördes och bidrog till mötets internationella karaktär. Representanter för Kubas, Venezuelas, Demokratiska Folkrepubliken Koreas och Laos ambassader närvarade. Talarna summerade erfarenheter från världens första socialistiska revolution för kommunisternas aktuella kamp mot det kapitalistiska samhället.

På samma sätt som Sovjetunionen präglades av ett rikt kulturliv bjöd arrangörerna på sång, instrumentalmusik, enmansteater, diktläsning, video med historiska bilder, utställning och bokbord. Inte att förglömma en söndagseftermiddagsfika.

Kjell Bygdén spelar ryska tonsättningar

SKP:s ordförande Andreas Sörensen

Johan Wiman, ordförande KP Stockholm

Henrik Pastén om Marx återkomst 2017

Irina Sjökvist och Andrew Mullin

Barbara Brädefors läser Majakovskij

Många tog sig till Allaktivitetshuset

Oktoberrevolutionens 100-årsjubileum i Stockholm

Oktoberrevolutionens 100-årsjubileum firas i regi av Sveriges Kommunistiska Parti och
Kommunistiska Partiet i Allaktivitetshuset, Sundbyberg, kl 15.00-18.00.

Välkommen till en eftermiddag med tal av SKP:s ordförande Andreas Sörensen och KP:s stockholmsordförande Johan Wiman. Hälsningar till Oktoberrevolutionen framförs även av utländska kommunister.

Henrik Pastén framför en monolog om Karl Marx och Pariskommunen. Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Iljitj Lenin har gett oss den marxistiska revolutionsteorin som frambringade den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen.

Irina Sjökvist, sång och piano, musicerar med den engelske klarinettisten Andrew Mullin. Kjell Bygdén spelar ryska tonsättningar på accordeon. Pepe och Mari med grupp bjuder på latinamerikanska toner.

Recitationer, en utställning samt ett lotteri med fina priser ingår i programmet.
Vi bjuder på fika.
Allaktivitetshuset ligger på Sturegatan 10 i Sundbyberg.

Download (PDF, 6.13MB)

Stoppa krigsövningarna Aurora 17 med NATO !

En protestmanifestation med denna paroll samlade lördagen den 9 september omkring 400 personer på Sergels torg i Stockholm.

Aktionsgruppen Nej till NATO i Stockholm, en del av riksorganisationen med samma namn, som stod som arrangör lät fyra talare framföra de viktigaste argumenten som svenska folket har mot Sveriges eskalerande samarbete med krigsalliansen NATO.

Talarna var stockholmspolitikern Ann-Margarethe Livh, SEKO-tunnelbaneklubbens ordförande Jannis Konstantis, Gabriella Irsten från fredsorganisationen IKFF och Lars Drake, Nej till NATO Uppsala.

SKP Stockholm fanns i publiken och delade även ut ett flygblad mot imperialismens inneboende krigsrisk inför nästa protestmanifestation mot krigsövningarna, i Göteborg 16 september.

Musik, sång och allsång kryddade mötet.

 

Manifestation för solidaritet med sophämtarna i Stockholm

Manifestation för solidaritet med sophämtarna i Stockholm

Den 12 augusti på Medborgarplatsen

Jan Spanedal, före uppsägningen ordförande för Sophämtarnas miljösektion


Jannis Konstantis, SEKO Tunnelbana, med ett solidaritesuttalande

SKP:s stöduttalande för sophämtarna

Solidaritetsuttalande till sopgubbarna i Stockholm från Fackliga Världsfederationen (FVF)

Solidaritetsuttalande från FVF:s (WTFU) kontor i Sverige 

Här är sopåkarnas förklaring:

Varför drabbas stora delar av Stockholms Stad av dålig sophämtning?

Därför att de yrkeskunniga sopgubbarna har fått nog.

RenoNorden är ett konkurshotat riskkapitalbolag, som genom låga anbud har vunnit upphandlingen av sophämtning i stora delar av Stockholms Stad.

RenoNorden vill från 1 oktober sänka sopgubbarnas löner och höja deras arbetsbelastning i ett redan tungt jobb. På så vis ska de kunna göra vinst eller åtminstone slippa konkurs trots de låga anbuden.

Stockholms Stad har antagit RenoNordens anbud, trots att de vet att det går ut över sopgubbarna och trots att de borde veta att Renoorden redan har dålig ekonomi.

Vi Stockholms Sopgubbar har slutat jobba för RenoNorden. Vi kräver inget annat än att få behålla  vårt lönesystem och vår anställningstrygghet. Får  vi det kan vi börja jobba igen.

RenoNordens röda sopbilar kör idag följande områden i Stockholms Stad: Älvsjö, Enskede, Årsta, Farsta, Vantör, Bromma, Åkeshov, Råcksta, Hässelby, Tensta, Rinkeby, Kista, Spånga, Vällingby, Kungsholmen, Lilla Essingen, orrmalm, Vasastan, och halva Östermalm. Från 1 oktober kör de även Södermalm, Liljeholmen-Vårberg, hela Östermalm.

Vill du klaga på dålig sophämtning, lukt eller råttor, gör det till Stockholm Vatten o Avfall kund@svoa.se, gärna med kopia till kommunstyrelsen@stockholm.se

Stockholms Sopgubbar, 12 augusti 2017

Stöduttalande för 90 varslade pendeltågsstädare

Barbara Brädefors överlämnar SKP:s uttalande till SEKO Pendelklubbens ordförande Rainer Andersson.

Idag invigdes en ny pendeltågstunnel under Stockholms innerstad med de nya stationerna Stockholm Odenplan och Stockholm City. Att separera pendeltågen från SJ-spåren inom en del av Stockholm underlättar för kollektivtrafiken och SJ. Det är därför med all rätt som de arbetande som ett sådant stort projekt kräver får en värdig hyllning efter åtta års slit. Inte minns vi att någon av dem kom till tals från jättescenen på Odenplan, det var Stockholmspolitiker och statsministern som hördes.

Men parallellt försiggår ett brott mot en annan arbetsstyrka när 90 pendeltågs- och stationsstädare varslas med uppsägning av Hongkongföretaget MTR:s (som för SL driver pendeltågen och tunnelbanan) entreprenör Reneriet. Reneriet, del av ett finskt storföretag i städbranschen, har idag 195 städare men har ändå varit tvunget att anlita extrapersonal till och från. Nu ska 90 personal bort eftersom MTR uppenbarligen har vunnit upphandlingen hos Stockholms läns landsting med underbud. Städpersonalens vrede riktar sig mot MTR och trafiklandstingsrådet Tamsons städkaos. Städarnas plakat på Odenplan var en nödvändig upplysning till åskådarna och ett starkt krav till politikerna.

Här följer SKP Stockholms stöduttalande till städarna:

Till
SEKO pendelklubben

Sveriges Kommunistiska Parti i Stockholms län ger sitt solidariska stöd till de 90 av städbolaget Reneriet varslade städarna på pendeltågslinjerna. SKP litar på er arbetserfarenhet som säger att inte ens de hittills anställda 195 städarna är tillräckligt vilket styrks av att extrapersonal har anlitats under senaste halvår.

Städbolagets åtgärd är en konsekvens av det arbetarfientliga upphandlingssystemet, påtvingat av EU och genomfört av SL, där företag som MTR tillskansar sig verksamhet med underbud för att sedan lösa problem på de anställdas bekostnad.

SKP konstaterar att SEKO:s pendelklubb förstår orsak och verkan när man på sin hemsida skriver: ”På sikt är vårt krav en kollektivtrafik i offentlig regi utan vinstintresse och ett slut på upphandlingarna av våra arbetsplatser.”

Skarpnäck 9 juli 2017
SKP
stockholm@skp.se

SKP:S 37:E KONGRESS GENOMFÖRD

Den 26-28:e maj genomfördes partiets 37:e kongress. Hela kongressen präglades av livliga diskussioner och god kamratskap. Varje kongress utgör en milstolpe i partiets utveckling och den 37:e kongressen var inget undantag.

Under tre intensiva dagar samlades en blandad skara kommunister från Piteå i norr till Malmö i söder. Arbetare och arbetslösa, studenter och pensionärer tog sig an frågorna att fastslå partiets taktik och utvärdera den gångna verksamheten. Nya kamrater och kamrater med nästan 50 års medlemskap möttes för att under dagarna analysera läget i Sverige. Den ungdomliga entusiasmen präglade kongressen samtidigt som framtidsoptimismen var stark, från det yngsta ombudet på 21 år till det äldsta på 86 år. Under månader av förberedelser och diskussioner i partiets grundorganisationer har en mängd frågor behandlats inför kongressen och under den gångna helgen var det dags för frågorna att få sitt avgörande.

Inför denna kongress hade partiet av praktiska skäl beslutat att endast bjuda in broderpartier som redan fanns på plats i Sverige eller i dess omedelbara språkliga omnejd. Men, kongressens internationalistiska prägel gick inte att ta miste på. Ett 30-tal hälsningar inkom från kommunistiska partier från olika delar av världen, och på plats i Stockholm fanns motsvarande internationella sekreterare från Norge (NKP), Danmark (KPiD) och Grekland (KKE).

I sin inledning till partistyrelsens verksamhetsberättelse talade partiets avgående ordförande Victor Diaz De Filippi om partiets verksamhet under den gångna kongressperioden, och hans konstaterande att partiet växer och går framåt med nya unga krafter möttes av ovationer. Victor Diaz De Filippi fastslog också socialdemokratins skadliga inverkan på arbetarrörelsens och det opportunistiska vänsterpartiets avsaknad av klasspolitik. De steg framåt som partiet tagit under kongressperioden hyllades, till exempel den populära kommunistiska grundkurs som framtagits efter många års avsaknad och att partiet under kongressperioden varit med och startat upp det Europeiska Initiativet för Kommunist- och Arbetarpartier. Partiet har genom sitt arbete här fått förtroende att sitta med i dess sekretariat, vilket bedömdes som en framgång av kongressen. Även partiets brister kritiserades.  Talet avslutades med en hyllning till partiets historia:

Det kommunistiska partiet fyller i år hundra år i kampen för arbete, fred och socialism. Det är en historia som är fylld med legendariska namn och okända heroer. Vi står på giganters axlar men vi ska inte glömma att vi är en del av denna ärorika historia och en dag ska andra stå på våra. Vi kommer att uppfylla vår historiska mission och då kommer partiet tillsammans med svält, krig och klassförtryck vara en fotnot i historien, en kuriositet. Då har vi förtjänat vår vila. Men den dagen är inte här. Kampen fortsätter!

Sven Linderots gravsten.

Partiets historia hedrades också, både på jubileumsfesten och i samband med att en delegation från kongressen tillsammans med internationella gäster besökte graven för partiets legendariske partiordförande Sven Linderot, som ledde partiet från 1929 till 1951.  Gravstenen som helt bekostades av Sveriges Kommunistiska Parti (vilket också står på baksidan) innehåller en bild på röda fanor med ett porträtt av Linderot med undertexten ”Arbetarledare – Partibyggare”.

Partikongressen behandlade ett förslag till skolpolitiskt program. Programmet antogs med ett fåtal ändringar. Det betyder att partiet nu har ett omfattande program som berör skolans alla kategorier, elever och lärare, föräldrar och övrig skolpersonal. Programmet utarbetades i en högaktuell tid då undersökning på undersökning visade och fortfarande visar sjunkande resultat för skolan samtidigt som den är en av de mest privatiserade i världen. Programmet innehåller konkreta förslag på hur försämringarna inom skolan ska stoppas och förenar de dagsaktuella kraven på partiets målsättning om övergång till socialism. Planerna för en socialistisk skola skissas upp i programmet, vilket tyder på en stor mognad av partiet.

Förslaget till facklig-politiskt program antogs också med ett fåtal ändringar. Det är i den dagliga produktionen som motsättningarna mellan arbete och kapital är som starkast. Därför är det också inom arbetet som kampen för den revolutionära omvandlingen måste tydliggöras och förstärkas. Programmet fastslår att klassmedvetenheten måste öka och att det kommunistiska partiet är och måste vara organisatören för detta. Fackföreningsrörelsen har omvandlats från kamporganisationer till enorma byråkratiska kolosser, där verkligt demokratiskt inflytande ersatts med representation och byråkrati. För att fackföreningarna åter ska bli kamporganisationer kämpar kommunisterna och motståndet möter vi från de ledare som, i bästa fall, vid enstaka tillfälle kan göra något halvhjärtat radikalt uttalande, men för det mesta sluter upp i kapitalets lovsång om ”kapitalets konkurrenskraft och inflationsmål”, höjd pensionsålder, demontering av skyddsnätet med mera. Programmet stakar ut en tydlig väg för hur medlemsinflytandet kan stärkas, hur kommunisterna inom fackföreningarna ska agera. Vidare, liksom i det skolpolitiska programmet skissas för framtiden då planerna för fackföreningarnas roll under socialismen redogörs.

Partiprogrammet diskuterades också under kongressen och en rad ändringar fastslogs. Kongressen präglades av djupa ideologiska diskussioner. En del uppdateringar i siffror och statistik har gjorts, men programmet har också aktualiserats ideologiskt sett. Trots att programmet är relativt nytt, innehöll det rester av en politik som var aktuell under Kalla Kriget, då vi hade ett socialistiskt block som agerade motvikt till imperialismens härjningar. Så har till exempel synen på FN omvärderats av partiet. Eftersom det inom monopolkapitalet råder ett inbyggt behov av att växa kan inte FN eller för den delen reformer inom det kapitalistiska samhället på längre sikt garantera freden.  Det nya programmet fastslår att de imperialistiska motsättningar som råder i världen, som också kan resultera i nya världskrig, endast kan bekämpas genom att drivkraften för de imperialistiska krigen, profitjakten, och det system som förutsätter den avskaffas. Partiprogrammet fastslår klart och tydligt att det bara är socialismen som kan garantera en värld av fred och utveckling i folkflertalets intresse. Även den tidigare stegvisa vägen till socialism har diskuterats under kongressen. Produktivkrafterna i vår samtid har mognat och utvecklats i så stor utsträckning att den direkta övergången till socialismen objektivt är möjlig. Därför har programmet förtydligats i att det är av helt avgörande betydelse att arbetarrörelsen tar sig an frågan om socialism varje land.

Ändringarna i det aktualiserade partiprogrammet fastslår också att vårt nuvarande samhälle, det kapitalistiska, är en diktatur. Även om det till sin yta upprätthåller en ”demokratisk” fasad, är det kapitalet som, både utom och inom dess juridiska ramar, dikterar dess villkor. Kapitalet är med alla till buds stående medel berett att försvara sitt envälde. Arbetarklassen måste därför omkullkasta den statsapparat som upprätthåller kapitalets diktatur, och i dess ställe, i försvaret mot kontrarevolutionen, upprätta sin egen diktatur, proletariatets diktatur. Proletariatets diktatur är till sin form betydligt mer demokratisk än den nuvarande ”demokratin”.  Här ges folkflertalet ett avgörande inflytande och statsapparaten används till att skydda folkflertalet och dess intressen istället för den krympande borgarklassen. Exploateringen av andra människor omöjliggörs.

Det aktualiserade partiprogrammet tar också starkare ställning gentemot de krafter som påstår och försöker sprida illusioner om att en ”snäll” kapitalism, eller att en kapitalism med ”mänskligt ansikte” är möjlig. Övertagandet av produktionsmedel och naturresurser i Sverige måste utföras av arbetarklassen i Sverige. Kongressen fastslår att SKP:s uppgift är att leda denna kamp genom att organisera de mest medvetna och kampvilliga delarna av arbetarklassen.

Utöver det var partiets stadgar ett ämne som varit under diskussion på kongressen. Med tanke på att partiet under kongressperioden tagit fram en grundutbildning i vår ideologi var det därför naturligt att för medlemskap i partiet sätta som krav att a genomgått denna utbildning eller erhålla motsvarande kunskaper i marxismen-leninismen. Även en del andra skärpningar av medlemskraven beslutades.

En offensiv verksamhetsplan antogs som den nyvalda partistyrelsen nu ska konkretisera.  Fokus kommer under kongressperioden, bland annat, ligga på att stärka partiets organisation och stärka studiearbetet. Den kommunistiska tidningen kommer också att få sig ett lyft.

Kongressen behandlade också miljöfrågorna och enades om att de ska konkretiseras i ett program under den kommande kongressperioden. Programmet ska liksom de antagna programmen om skolpolitik och fackligpolitik ge klara uttryck för partiets visioner om det socialistiska samhället. Alla de människor, företrädesvis unga, som engagerar sig i miljöfrågor och oroas av jordens uppvärmning och vattenresurserna måste få veta hur Sveriges Kommunistiska Parti ställer sig till klimatförändringarna, växthuseffekten och miljöarbetet. En diskussion kommer därför initieras i partiet under kongressperioden.

Kvinnofrågan behandlades också. Kongressen fastslog liksom tidigare kongresser att kampen för kvinnans frigörelse är av stor vikt, men kommunisterna ser, till skillnad från feminister, andra orsakssammanhang för bristande jämställdhet mellan kvinnor och män. Den beror inte på en könsmaktsordning utan, i grunden, på den kapitalistiska samhällsordningen och kan bara övervinnas tillsammans med den. Feminismen är besläktad med identitetsteorin, en av alla teorier som hävdar individualism gentemot klasstillhörighet, och som ställer subjektiv upplevelse framför objektiv verklighet, som förordar idealism i motsats till materialism.

Kongressen beslutade bland annat att partiets ledande organ ges ett kollektivt ansvar för att jämställdhetsfrågor integreras i det politiska, ideologiska, organisatoriska och utåtriktade arbetet samt i partiets medier. Arbetet ska ständigt utsättas för strikt och kreativ kontroll.

Kongressen antog tre uttalanden, ett gällande flyktingpolitik, ett till stöd för sjukhusockupanterna i Sollefteå och ett i solidaritet med de kämpande hamnarbetarna.

I samband med kongressen genomfördes också en fest för att uppmärksamma partiets 100-års jubileum. Festen bjöd på ett mycket uppskattat musikaliskt program med talangfulla bidrag inom folkmusik, visor, jazz och hiphop. På festen fanns också en stor utställning som visade affischer från partiets historia, gamla partiböcker med mera.

Vid kongressen togs beslutet att utöka partistyrelsen från nio till tolv ledamöter. Tolv kamrater inom blandade yrken, blandande åldrar och med en bredd erfarenheter valdes enhälligt att utgöra den nya partistyrelsen. Vid styrelsens konstituerande möte valdes enhälligt Andreas Sörensen till ny partiordförande som i samband med kongressens avslutning höll ett starkt och laddat tal. I sin avslutning sa Andreas Sörensen:

Det är nu dags för oss att ge oss i kast med det arbete vi åtagit oss, och som vi kommer att fortsätta utföra tills dess att vi segrat. Även om socialismen kan tyckas vara långt borta, är den aldrig längre bort, än att vi kan nå den.

Därefter sjöngs unisont Internationalen. Kongresspresidiets ordförande, Lars Lundberg, veteran i partiet, uttryckte strax innan klubban slogs i bordet för kongressens avslutande att ”Det här var nog den bästa partikongress jag varit på, på mycket länge”.

Nu tar vi nya steg framåt när vi verkställer vad vi beslutat. Vi är ett i storlek inte särskilt stort parti, men starka är vi. Med det mäktiga analytiska verktyg marxism-leninismen utgör ser och förstår vi vad som sker, varför det sker, och vad som kommer att ske i samhället. Vi vet vad som behöver göras.

Nu uppmanar vi dig som står utanför partiet, och som vill delta i kampen för arbetarklassens befrielse – sök dig till det kommunistiska partiet – Sveriges Kommunistiska Parti!

Boulevarder av glas.

 

Den nyvalda partistyrelsen.

Segerdagen, 9 maj i Stockholm

Tisdagen den 9 maj uppmärksammade Sveriges Kommunistiska Parti Segerdagen över Hitlerfascismen och slutet av andra världskriget i Europa med ett möte vid Slussen i Stockholm.

För SKP talade Kjell Bygdén och som gäster talade Jannis Konstantis för Greklands kommunistiska parti, KKE, och Silas Barett Chotai för Revolutionär Kommunistisk ungdom, RKU. Talarna framhävde Sovjetunionens och dess Röda armés avgörande bidrag till att fascismen i Europa kunde krossas samt det folkliga motståndet och partisankampen i länder som Grekland och Jugoslavien. Det har gått 72 år sedan dess men en samhällsutveckling mot fascism är en tänkbar realitet även i nutid när kapitalismen mobiliserar de mörkaste krafterna mot en socialistisk samhällsförändring.

Kjell Bygdén, SKP

Jannis Konstantis, KKE

Tal från Kjell Bygdén, Sveriges Kommunistiska Parti

9 Maj Socialismens seger över fascismen

Nyligen publicerade arkiv från FN visar att både USA och Storbritannien hade ett statligt samarbete med den tyska fascismens Tredje Rike. US- amerikanska storkoncerner som Ford, GM, ITT och Chevron samarbetade och investerade i den tyska krigsindustrins företag som IG- Farben, Krupp-verken, Opel, Daimler m.fl. som använde koncentrationslägerfångar som arbetskraft.

Washingtons och Londons politiska ledning gjorde gemensam sak för att gå dessa intressen till mötes, bl.a. genom sin undlåtenhet att bomba nazisternas infrastruktur eller att öppna en andra krigsfront från väst. De båda borgerliga ”demokratierna” gjorde alltså gemensam sak med fascismen/nazismen. Precis vad vi kommunister alltid hävdat men nu finns det dessutom som bevis från en källa som ingen kan förneka- deras egen.

Vad talar då detta om för oss? Jo, bevis för att fascismen/nazismen föds ur kapitalismen som ett militant svar mot en socialistisk utveckling.

Arkiven påvisar också att Sveriges statliga institut “Sanning för levande historia” utövar en funktion av att dupera en hel befolkning, liksom kommande generationer i försöken att sätta likhetstecken mellan socialism/kommunism och fascism/nazism.

Men sanningen, även om den inte är levande p.g.a. att den statliga kapitalistiska propagandan utövar sin roll som historieförfalskare är att kapitalismen som samhällssystem ska kunna undgå en granskning och stå fri från sina brott mot folkrätten, sin arbetarfientlighet, exploatering och diktatur, m.m.

Lagom till den 9 Maj, och högtidlighållandet av Socialismens seger över Hitler fascismens arméer, har arkiv från FN:s kommission om krigsbrott under andra världskrigets era, som undersöker nazismens förintelse publicerats.

Arkivens källa är väst- ländernas regeringar, inklusive de som var i exil vid tiden för kriget, som den belgiska, polska och tjeckoslovakiska. Tiden för den period som arkiven behandlar är mellan 1943-1949. Washington och London har i decennier motsatt sig att FN skulle offentliggöra arkiven. Vi frågar oss varför?

Noteras bör att publiceringen av arkivet förra månaden gavs en minimal plats i den västerländska mediabevakningen.

Jo, arkiven avslöjar mer än att Väst- länderna hade kännedom om nazi-erans brott; de ger prov på ett förödande statssamarbete, något som står i skarp kontrast till den officiella västerländska historieskrivningen.

De västallierade var väl medvetna om nazisternas slutliga lösning, i vilken miljoner europeiska judar och slaver systematiskt tvingades att arbeta sig till döds eller förintas i gaskammare.

De publicerade arkiven talar om för oss varför USA och England inte gjorde mer för att med sitt formidabla flygbombardemang förstöra Nazitysklands infrastruktur. Eller varför de lät bli att öppna en andra krigsfront i väst som Sovjetunionen under hela krigstiden från juni 1941 till 1944 påkallade, för att bli avlastade från nazihorderna.

Men de väst- allierade nöjde sig med att se på när nazisternas krigsmaskin gjorde vad den från början var avsedd för, att förgöra och eliminera huvudfienden till kapitalet i väst: Sovjetunionen och varje genuin internationell socialistisk rörelse. Att bomba nazisternas infrastruktur skulle för väst ha varit likvärdigt med att utradera dessa utsikter och västs investeringar i det Tredje riket.

En rapport i tidskriften Deutsche Welle kommenterade att: «Dokumenten klargör att Västs allierade krafter visste mer före krigsslutet om nazisternas system av koncentrationsläger än vad som hittills varit den rådande uppfattningen».

Förklaringen till detta skulle kunna vara de västallierades känslokyla inför nazisternas offer. Etablissemangen i Washington och London anklagades ju för att hysa antisemitiska fördomar när dess båda regeringar skandalöst avvisade tusentals europeiska judar under andra världskriget, direkt i händerna på naziregimen och in i döden.

Men den största faktorn var att västs regeringar och inflytelserika sektorer var obenägna att hindra nazisternas ansträngningar mot Sovjetunionen, trots att Sovjetunionen var en symbolisk allierad. I förlängningen av detta medverkade naturligtvis amerikanska och brittiska makthavare överlagt till bålverket mot kommunismen i Europa och 26 miljoner döda sovjetmedborgare. (om det skulle hållas en tyst minut för varje Sovjetmedborgare som dog i 2a världskriget, skulle världen förbli tyst i 50 år)

Arkiven säger inte att alla politiska ledare i USA och Storbritannien delade eller ens var medvetna om denna outtalade strategiska vision. Ändå måste ledare som President Franklin Roosevelt eller Premiärminister Winston Churchill, utåt sett antifascister betraktas mot en bakgrund av det systematiska samarbetet mellan Wall Street’s storföretag och Nazitysklands storkoncerner.

Amerikanska industrijättar som Ford, GM, ITT och Du Pont investerade stort i den tyska industrins motpartners som IG Farben (Bosch, Agfa, Kasella, Bayer, Hoecht), Krupp- verken Opel, Siemens och Daimler, m.fl.

Bl.a. IG Farben och Krupp hade de privata koncentrationsläger för den maximala vinsten. Amerikanskt och brittiskt kapital var väl integrerat i den nazistiska krigsmaskinen som i sin tur var beroende den smutsiga hanteringen med slav-arbetskraft.

När sedan kriget gick mot sitt slut och Sovjetunionen syntes kapabel att besegra Tyska riket på egen hand var amerikanerna och britterna oförberedda i sin upptrappning från västra och södra Europa.

Målet ställdes då om till att rädda västs tillgångar i nazi-riket.

Allen Dulles, ledaren för det som snart skulle bli CIA, (American Central Intelligence Agency), hjälpte ledande nazister och deras guld, plundrat från Europa att komma undan på hemliga vägar kända genom “Operation Sunrise”. Brittiska military intelligence MI6 var också involverat i de underjordiska amerikanska ansträngningarna att rädda nazisternas tillgångar.

Socialismen och Sovjetunionen förklarade fortsättningsvis västs kyla i det “Kalla krig” som omedelbart följde på det andra världskriget.

Det kalla krig som USA och Storbritannien sjösatte efter år 1945 var endast fortsättningen på de fientliga handlingar gentemot Moskva som pågått lång tid före andra världskrigets utbrott 1939, bl.a. i formen av Nazitysklands uppbyggnad.

Likvideringen av den nazistiska krigsmaskinen tillsammans med Sovjetunionen låter sig lättast förklaras av att väst hade tillgångar i nazi-maskineriet som kunde återanvändas i det amerikanska och brittiska kalla kriget, mot Sovjetunionen.

Allt detta har förankring i nutid genom att Washington, Storbritannien och NATO allierade vänder sin fiendskap mot Moskva. Den obarmhärtiga uppbyggnaden av en NATO-offensiv med styrkor runt Rysslands gränser, den ändlösa russofobin i västerländsk propagandistisk media, den ekonomiska blockaden i form av sanktioner baserade på vaga påståenden. Allt är djupt rotat i historien.

Kalla kriget mot Moskva föregick det andra världskriget och fortsatte efter segern över nazismen och fortsätter intill denna dag, oavsett det faktum att Sovjetunionen inte längre existerar. Varför? Jo för att Ryssland uppfattas som en rival till den angloamerikanska kapitalistiska hegemonin precis som Kina eller någon annan uppkommande kapitalistisk makt som underminerar den önskvärda unipolära hegemonin.

Triaden USA, UK och Nazityskland är idag USA, EU och NATO som samarbetar med nazi-regimen i Ukraina och Jihadismens terrorgrupper som skickas iväg som legoknektar i krig mot ryska intressen i Syrien eller på andra ställen.

Spelarna kan bytas ut över tid men roten till sjukdomen kvarstår- imperialismen- att världens egendomar är intecknade av några mycket få personer, som för att äta sig ännu mättare måste erövra av varandra. Det sker genom erövringskrig med sina militärapparater och stater bakom sig.

Det ständiga kriget, kallt eller inte kommer endast att upphöra när världen ägs gemensamt, när kapitalismen slutligen besegrats och ersatts av ett genuint demokratiskt system. Socialism!