Med anledning av Berlinmurens firande

All borgerlig media men också olika institutioner har gång på gång pratat och pratar om Berlinmuren och hur bra det var att den revs. De berättar inget om varför den byggdes.
De murar som de imperialistiska staterna har byggt och som fortfarande finns i dag, nämns inte. De har inte heller några planer på att riva dem.
Självklart vill de genom sin propaganda smutskasta socialismen. Det och inget annat.

Den socialistiska folkrepubliken DDR:s antifascistiska mur utgjorde ett försvar mot enklaven Västberlin, som var full med agenter från de imperialistiska makterna som hela tiden gjorde mullvadsarbete för att destabilisera situationen i DDR. Inget annat.

Här följer några bilder av de nuvarande murarna i världen.

Ebros Greece

 

Mur, Evros floden, Grekland med Turkiets gränser

India Pakistan (1)

Mur mellan Indien och Pakistan.

India Pakistan (2)

Mur vid Bagdad, Irak.

Irland (1)

 

 

 

Mur vid Irland.

Irland (2)

 

 

 

Mur Spanien/Marocko.

Palestini 1 (1)

 

Mur Israel mot Palestina.

Palestini 1 (2)

 

Mur Israel mot Palestina.

South Korea

Mur vid Sydkorea mot Folkrepubliken Korea.

Spain Marocko (1)

Mur vid Sydkorea mot Folkrepubliken Korea.

Spain Marocko (2)

 

Mur vid Cypern.

Usa Mexiko

 

Mur vid USA:s gräns mot Mexiko.

För 40 år sedan upprättades i Berlin den antifascistiska skyddsvallen mot krigsfaran från Väst

Publicerat år 2001 på Riktpunkt

Den 13 augusti 1961

Med 40-årsdagen för ”muren”, DDR:s åtgärder för att säkra sin statsgräns, uppnår de hysteriska angreppen mot den socialistiska ”orättsstaten” nya höjder. Hetskampanjen omfattar alla från yttersta högern till partier som kallar sig ”vänster”. I deras antikommunistiska utfall förvandlas en legitim statsgräns till ”fängelsemur”. De berättar inte om verkligheten denna sommar 1961, om att risken var överhängande för utbrottet av ett nytt ”het” krig. Att krig kunde förhindras hänger direkt ihop med ”muren” i Berlin.

I början av augusti 1961 visade västtyska TV en sändning med ordföranden i USA-Senatens utrikespolitiska utskott, J William Fullbright, som under flera decennier hade ett avgörande inflytande på Washingtons internationella politik.
Fullbright uttryckte sin förvåning över att ryssarna och Östtyskland med tanke på den krigsfaran som hade uppstått i Mellaneuropa på grund av den förda politiken ”vid krigets rand” ännu inte hade stängt gränsen i Berlin, vilken inte bara var en vanlig statsgräns, utan en högexplosiv gräns mellan två motsatta samhällssystem.
Fullbright gjorde sitt uttalande den 30 juli (!) i amerikansk TV. Västtysk TV återgav hans åsikt några dagar före den 13 augusti.
Flera decennier senare, efter socialismens fall, publicerade Der Spiegel (52/1993) senatorns hela deklaration: ”Sanningen är ju, och från den utgår jag, att ryssarna i alla fall när som helst kan stänga gränsen. Jag menar vi ger inte upp allt för mycket…för om de vill stänga av gränsen skulle de redan kunna göra det nästa vecka -. och det till och med utan att bryta något avtal. Jag förstår inte, varför östtyskarna inte redan för länge sedan har stängt sin gräns, för jag tror att de har all rätt till detta.”
Man kan tolka detta uttalande som verklighetsinsikt att Sovjetunionen och Warszawafördragsländerna förr eller senare vara tvungna att göra det oundvikliga för att förhindra att läget i Europa hamnade utanför all kontroll.
Situationen i Berlin hade varit spänd alltsedan västmakterna splittrat staden genom att den 23 juni 1948 införa en egen valuta i västzonerna,. ”Frontstadspolitik”, ”Berlin – den billigaste atombomben mot socialismen” och liknande metaforer tillhörde den tidens vanliga språkbruk och tankesätt i Väst. Framför allt Västtysklands reaktionära politiker agerade utifrån den fasta övertygelsen och viljan att snarast möjligt återerövra DDR. Sovjetunionen hade 1958 föreslagit att omvandla Berlin till en Fri och demilitariserad stad, men västmakterna hade avslagit detta. De behövde ”pålen i köttet av DDR” för sin antisocialistiska obstruktionspolitik.
1961 höll situationen på att tippa över. Västberlin hade med ofantliga summor från Väst rustats upp till ett ”skyltfönster för den fria Västvärlden”. Folk i Östberlin och DDR överhuvudtaget skulle demoraliseras.

”Upprättandet av muren markerade samtidigt Östpolitiken början: avspänning istället för konflikt, fredlig samexistens istället för kalla kriget.”
Westdeutsche Allgemeine Zeitung 5 aug 1986

En omfattande människohandel med ett cyniskt belöningssystem utvecklades. Tiotusentals människor, ofta med hög specialutbildning, köptes över gränsen, dels för att målmedvetet skada DDR, dels för att fylla egna behov på västsidan. Läkare, forskare och kvalificerade yrkesspecialister lockades över gränsen med enorma summor. Skickligt skapade DDR:s fiender brister och störningar i försörjningen och därmed missmod och osäkerhet i befolkningen. Stigande köpkraft i DDR kolliderade med sjunkande varuproduktion. Mer än 100 000 människor som bodde i Berlin och omnejd arbetade i Västberlin med dess förmånliga löner. De drog fördel av DDR:s låga hyror, sociala skyddsnät och billiga konsumtionspriser. Spekulationen med DDR-mark orsakade landet enorma förluster . Genom den öppna gränsen hade infiltratörer och sabotörer fri tillgång till sina mål i DDR. Västsidan iscensatte sammandrabbningar och organiserade försörj-ningsproblem. I Västberlin etablerade sig med starkt stöd av myndigheterna ett helt nätverk av kriminella organisationer vars enda uppgift var att ”åderlåta” DDR. I den unga socialistiska republiken blev läget allt mera ohållbart. Samtidigt bedrev de västliga medierna en oavbruten kampanj mot andra sidan. Västtyska politiker drömde offentligt om att med klingande spel tåga genom Brandenburger Tor.
Västberlins första borgmästare, Ernst Reuter (SPD) talade om Västberlin som ”vår nyckel för att öppna porten mot Öst”. Synen på Västberlin som en viktig störfaktor mot socialismens uppbygge bestämde atmosfären och agerandet. Den ekonomiska skadan som uppstod för DDR genom den målmedvetna västliga destabiliseringspolitiken mellan 1950 och 1961 beräknas till ca 120 miljarder mark. Professor Fritz Baade, direktör för Institutet för världsekonomi i Kiel och SPD-ledamot i Förbundsdagen räknade ut att Västtyskland fram till 1961 hade en skuld till DDR på långt över 1 miljard mark och sade att ”vårt välstånd är en följd av diskrimineringen av DDR”.

I juni 1961 sade Västtysklands regeringschef Konrad Adenauer: ”Vad som ligger öster om Elbe och Werra är Tysklands olösta provinser. Därför lyder uppgiften inte återförening utan befrielse”.
Franz Josef Strauss (CSU), dåvarande västtysk försvarsminister, angav målsättningen efter en USA-resa: ”Vår planering – i början diplomatiskt-politiska steg, i mitten ekonomiskt-tekniska steg och i slutet militära.” I USA hade han talat om ett förestående ”inbördeskrig i Östtyskland” och hotat: ”Andra väldskriget är inte slut än! … i den militära planeringen finns numera numera fallet Rött”!
Der Spiegel skrev i juli 1961 angående CDU/CSU:s planer: Ostzonen ska ”befrias” och med ett ”befriat Polen” ska förhandlas om ”återlämnandet” av Tysklands förlorade Östområden. Invånarna i Kaliningrad (f d Königsberg) lovades ett befriat Östpreussen… Andra politiker stannade i sina offentliga drömmar och planer inte ens vid Ural.
Den 10 augusti 1961 inspekterade BRD-general Speidel, befälhavare över Natotrupperna i Mellaneuropa, sina enheter vid gränsen mot DDR. Bundeswehr-generalinspektör Heusinger rapporterade sju divisioner i beredskap för att omgående uppfylla vilket uppdrag som helst. Det hör till bilden att både Speidel och Heusinger varit fascistiska generaler som aktivt hade varit delaktiga i planen Barbarossa, Hitlertysklands överfall på Sovjetunionen 20 år tidigare.
Bonns generalstab förfogade 1961 över en miljon militärt utbildade krafter. Alla övningar under den tiden hade en tydlig inriktning – ett ”begränssat krig” mot DDR.
***
Till bilden hör också att USA under den tiden uppnådde nya rekord i rustningsindustrin. Medan den amerikanska industrin i sin helhet mellan 1950-59 hade ökat sin omsättning med 54 procent, steg omsättningen för de 11 största rustningskoncernerna med 183 procent.
I mars 1958 hade tyska Förbundsdagen sagt ja till utplaceringen av amerikanska kärnvapen på västtysk territorium.
I USA hade John F Kennedy tillträtt sitt ämbete med det uttalade målet att förhindra ”ett andra Kuba” i Latinamerika och lidit ett snöpligt nederlag med sin invasion mot Kuba i Playa Giron. Motsättningen med Sovjetunionen balanserade även här vid randen till ett storkrig.

”Det största hotet som finns gentemot USA är möjligheten att Nikita Chrustsjov träder fram med en fredsplan som inte kan tillbakavisas. Han skulle frammana den st örsta ekonomiska depressionen som USA någonsin upplevt, för att vår rustningsindustri står varje år för 50 miljarder dollar köpkraft.”
T Coleman Andrews,
president för ett av USA:s största försäkringsbolag i oktober 1960

Den 14 april 1961 försatte USA sina trupper i Tyskland i stridsberedskap. Sovjet svarade med en liknande order till sina trupper.
Västtysklands försvarsminister Strauss krävde taktiska kärnvapen för BRD och en utökning av Bundeswehr från 12 till 18 divisioner. Samma dag begärde Kennedy en rigorös ökning av rustningsutgifterna. 24 timmar senare godkände senaten detta krav.
För att förbereda ”Dagen D”, störtandet av arbetare- och bonderepubliken, eskalerade de västtyska monopolen det ekonomiska kriget mot DDR. På hösten 1960 sade Bonn upp de bestående handelsavtalen med DDR. Visserligen togs beslutet senare tillbaka, men i DDR:s ekonomi, som var beroende på viktiga leveranser från BRD, uppstod svåra problem och osäkerheten växte.
Alla dessa omständigheter visar att stängningen av gränsen i Berlin, mellan de två samhällssystemen, inte bara var en fråga om förhållandet mellan Västberlin och DDR, utan i högsta grad ett resultat av det tillspetsade läget mellan de två motsatta blocken i världen som i Berlin stod öga mot öga mot varandra.
Händelserna satte sin prägel på utvecklingen i ”Frontstaden Berlin”. En lösning av den explosiva situationen var nödvändig. I den delade staden Berlin med allierad maktuppdelning kunde denna lösning endast finnas inom en internationell ram. Initiativet utgick från Sovjetunionen som del i dess ansträngningarna att rädda freden i Europa under de tillspetsade internationella förutsättningarna.
***
Den 3/4 juni 1961 träffades Chrustsjov och Kennedy i Wien. USA informerades om Warszawapaktens avsikt att stänga gränsen i Berlin, som dittills hade hållits öppen för att underlätta förhandlingarna om ett fredsavtal och för att möjliggöra så normala relationer till Västberlin som möjligt. Kennedy ställde tre villkor: 1. Frihet för Västberlin att välja sitt egna politiska system; 2. De västliga truppernas rätt att stanna i Västberlin och 3. Obehindrad kommunikation mellan Bonn och Västberlin.
Chrustsjov accepterade.
Den 3-5 augusti rådslog ledarna för de kommunistiska partierna i Warszafördrags-länderna om de nödvändiga åtgärderna för att förhindra en hotande imperialistisk aggression.
Den 12 augusti 1961 avvisade Västtyskland Sovjetunionens memorandum angående en gränsreglering för att stabilisera freden i Europa, på samma sätt som Bonn och Washington tidigare avvisat alla förslag från socialismens länder om en förening av de båda tyska staterna inkl bildandet av en konfederation. Medvetna om sitt ansvar reagerade Warszawa-fördragets regeringar med att införa en pålitlig kontroll över gränsen till Västberlin, så som det är brukligt vid varje suverän stats gränser.
***
På grund av de speciella förutsättningarna för denna gräns som skar tvärs genom en stad, genom gator och hus och alla kommunikationssystem, var man tvungen att bygga en mur. Tiotusentals i arbetare i frivilliga försvarsenheter, armé, polis och gränspolis hjälpte tillsammans med enheter av Sovjetarmén under natten till 13 augusti till att stänga gränsen. Snabbt och överrraskande för de västliga underrättelsetjänsterna. Krigsbrandhärden Västberlin togs under kontroll, DDR:s statsgräns, inklusive gränsen till Västberlin, säkrades .
I Väst öppnades slussarna för en ohejdad propagandakampanj mot ”muren”.

I DDR identifierade sig många medborgare med den ”antifascistiska skyddsvallen” som satte stopp för parasitärt utnyttjande av gränsen och västfolk som billigt handlat i Öst. Många DDR-medborgare hoppades att man nu hade skapat förutsättningar för en inre konsolidering och demokratisering. Bättre arbetsdisciplin, ökad arbetsproduktivitet, omfattande byggprojekt i Berlin och betydligt större arbetsro blev resultat som många gladdes åt.
Naturligtvis fanns det också negativa röster i DDR. Både av människor som hade profiterat på den öppna gränsen och av delade familjer som nu hade svårt att umgås. Gränssäkringen hade sitt pris. Men detta vägde lätt i förhållandet till det lidande som ett nytt krig hade inneburit.
***
Den västliga propagandan brukar gråta krokodiltårar över att muren stängde in DDR:s medborgare. Men sanningen är att Västtyskland gjorde allt för att isolera den andra tyska staten. Med den ökända Hallsteindoktrinen hotades alla i och utanför BRD som sökte normalt umgänge och utbyte med det socialistiska Tyskland. I Västtyskland sattes folk som hade kontakt eller reste till DDR under yrkesförbud och ibland t o m i fängelse. Så tårarna över att människorna spärrades in gällde i sanning de avskurna möjligheterna till antisocialistiskt mullvadsarbete.
Tyvärr följde även Sverige de västtyska kraven på att representera hela Tyskland. Men efter idogt arbete av progressiva demokratiska krafter här i landet upptogs 1973 diplomatiska relationer.
DDR-medborgarna upplevde den från Väst påtvingade isoleringen naturligtvis som ett äkta problem, inte minst för att landet blev avskuret från viktigt handels- och forskningsutbyte. Men det hade ingenting att göra med den kontrollerade gränsen i Berlin, utan med motsättningen mellan de två politiska systemen.
***
Västmakternas politik gentemot socialismens länder ändrades efter den 13 augusti 1961 från det konfrontativa ”roll back bakom Ural” till konseptet om ”förändra genom att omfamna”.
Omfamningen gav resultat, nu håller samma imperialistiska krafter på att etablera sin makt långt bakom Uralbergen. I Tyskland sätter man idag ansvariga politiker och officerare, som bevakade gränsen av sitt land DDR i fängelse, medan ingen vill tala om de gränssoldater som västsidan mördade och de skador som man vållat en suverän stat. Gränsen mellan DDR och BRD, som under många år varit internationellt erkänt som en gräns mellan två suveräna stater, behandlas retroaktivt som en ”inre tysk gräns”, och DDR:s suveräna lagar kriminaliseras.
Men DDR:s gränsregim inklusive ”muren” hade inte hindrat FN att ta upp landet som medlemsstat, förhindrade inte DDR:s internationella erkännande i över 130 länder, inte heller ett antal internationellt viktiga avtal som rörde de båda tyska staternas ställning och förhållande till varandra. Gränsregleringen ifrågasattes inte heller när andra världskrigets fyra segermakter 1971 undertecknade avtalet om Västberlins speciella status, icke tillhörande BRD.
***
Allt detta förtigs idag av dem som för närvarande skriver segrarnas historia om Berlinmuren. De förnekar att DDR hade ett legitimt intresse att skydda sig mot den stat vars deklarerade mål var att krossa DDR.
”Muren” har räddat livet för många människor i Europa och främst i Tyskland. Gränssäkringen möjliggjorde inledningen av avspänningspolitiken i Europa. ”Varje åtgärd som förhindrar att krutdurken kan sättas i brand, måste inte vara dålig bara därför att den kommer öster ifrån”, skrev den borgerliga ”Libération” den 14 augusti
***
I dagens Västvärld firas Berlinmurens fall i november 1989 som symbol för socialismens slut. Ett decennium efter att DDR:s ”antifascistiska skyddsvall” har rivits ner, måste vi konstatera: det var det rätta namnet på ”muren”. Dess försvinnande har gjort freden i Europa mycket osäkrare. Västeuropas soldater krigar på främmande territorium i Jugoslavien. Nyfascismen har blivit ett reellt hot mot demokratiska landvinningar. När kapitalet lyckades att med klingande spel tåga genom Brandenburger Tor österut, följde i deras släptåg massarbetslöshet, kriminalitet och armod i stora delar av Europa.
Barbara Hagel

Tänk en sån’ fin bild den borgerliga och ”vänster”median sprider om Berlinmuren som revs för 25 år sedan.

DDR Tyskland

Systemets försvarare och administratörer fortsätter oförtrutet att trumpeta ut vackra ord om frihet och välfärd, allt det som skulle finnas där sedan “muren” och ”järnridån” hade fallit, densamma värld som Goebbels omtalade i radio redan den 12 februari 1945. Problemet är att om man tittar under ytan, finner man den ruttna kroppen av det system som utropades, kapitalismens.

I sammanhanget måste vi därför granska några detaljer för att se vad som är sanning och bedöma vad folket vunnit av detta. 

Muren Berlin

Första detaljen: Mycket har nämnts om murens fall men inget om varför muren byggdes, den 12-13 augusti 1961, dvs 15 år efter att BDR (Västtyskland) och DDR (Östtyskland) bildades.

1. I maj 1955 blir BDR medlem i NATO och börjar återmilitariseras, detta trots att de allierade var emot detta 1945. BDR börjar bygga en egen armé, detta trots att de allierade var emot detta 1945. USA började bygga militära baser med kärnvapen i BDR, detta trots att de allierade var emot detta 1945.
2. I Mars 1958, beslutade BDR:s riksdag att beväpna armén med moderna vapen, detta trots att de allierade var emot detta 1945.
3. I början av augusti 1961, sätter NATO sina centrala europeiskatruppstyrkor i krigsberedskap. US-amerikanska tanks kör ända fram till gränsövergången på Friedrichstrasse och möts strax av sovjetiska tanks på andra sidan. Samtidigt går USA-soldater och diplomatisk personal med militäreskort in i Östberlin för att demonstrera sin rätt att vistas där.
DDR Berlin 1961

Därför byggdes muren, det socialistiska DDR:s antifascistiska skyddsvall.

Andra detaljen: Murens fall åtföljdes av en stor plundring av offentlig egendom i DDR. Det handlar om Treuhand, som skulle privatisera allt som gick att privatisera i DDR. Under 4 år, kastades fler än 2.5 miljoner arbetslösa ut på gatan.

1. Ca 6.500 statliga företag privatiserades.
2. 4.300 företag gavs tillbaka till sina forna ägare, (till dem före kriget).
3. 45.000 byggnader gavs till det privata kapitalet.
4. Utöver de statliga företag som privatiserades lades 3.700 andra företag ned, varvid 400.000 arbetare blev arbetslösa.

Allt detta såldes ut till reapriser. Enligt tidningen Junge Welt visades i tysk TV (ZDF) hur Treuhand, som anförtroddes ”skötseln” av DDR:s statliga företag, privatiserade och sålde ut dem till oskäliga underpriser. Programmet bygger på en hittills hemlig rapport från 27 september 1995 av Bundesrechnungshof, där det bl a framgår att genom köp av östtyska banker fick bostadsföretagen sina statliga lån överförda till västtyska banker men fick nu i stället för räntor under fem procent betala över tio procent.

DDR Treuhand

Enligt JW är programmet ett förintande bokslut över Treuhands ”gnadenlosen Privatisierungseifer” (skoningslösa privatiseringsiver), som lämnade efter sig ett skuldberg på 256 miljarder D-mark, medan den förste chefen för Treuhand som mördades 1 april 1991 beräknade DDR-företagens värde till 600 miljarder D-mark. Självklart fanns i samband med detta många ekonomiska skandaler där pengar lades under bordet.

 

Tredje detaljen: I det förenade Tyskland räknas frihet och välfärd på följande sätt: 1 av 5 tyskar idag, dvs ca 16 miljoner tyskar ligger under eller på gränsen till fattigdom, (enligt det tyska arbetsmarknads-departementet):

1. År 2010 fanns i Tyskland 7,3 miljoner arbetare med en lön på 400 euro (ca 3.600 kronor) att leva på, dvs en av fem arbetare. 2003, sju år innan, var siffran 5,7 miljoner.
2. I dagens Tyskland innehar endast 29 miljoner ett fast arbete att gå till medan 12 miljoner jobbar med osäkra anställningsformer.
3. De reala lönerna är frysta sedan 90-talet och mellan år 2004-2011 sänktes de med 2.9%.
4. Tysklands prognosinstitut (DIW), nämner att barnfattigdomen i Tyskland är 16,4% jämfört med 14,5% för andra åldersgrupper.
5. Fattigdomsandelen för pensionärer är 14% medan de 5.000 rikaste familjerna har ökat sina förmögenheter med 50%, sedan 90-talet.
6. Konsultföretaget ”Towers Watson” nämner i en rapport att 24 bolag på Frankfurt-börsen i genomsnitt betalade sina chefer 6,6 miljoner euro i lön år 2011 jämfört med 2,6 miljoner euro år 2003
7. I BRD under 80-talet var lönerna som del av BNP 44%. Tio år senare var de 38% och efter 2010 är de inte mer än 35%.
Strejk Tyskland

 

Slutsatsen är att det som hände DDR, angår oss alla. Vi drabbade alla av kapitalets attacker i alla länder. Berlins mur revs men en annan, ännu högre och tjockare mur restes. Därför måste vi, arbetarklassen riva denna mur, för att kunna bygga en värld, som är fri från kapitalets förtryck- en socialistisk värld. Det har gjorts några försök förut, varvid misstag begåtts men detta har också lärt oss hur vi ska bygga denna värld, nästa gång, så mycket bättre.

DDRVinnare affischtävling Initiativet

 

Jannis Konstantis

Med anledning av en kommentar på vår hemsidan

Att riva ned det kapitalistiska systemet och ersätta det med ett socialistiskt är en uppgift för hela det arbetande folket, som har tröttnat på illgärningen och girigheten från de som äger produktionsmedlen och deras system. Att de som framställer produkterna och samhället inte får någon del av vinsten.

Att ett tiotal personer i dag har rikedomar som motsvarar världens halva fattigaste befolkning är ett resultat av detta. En vidare konsekvens av det kapitalistiska produktionsystemet är att 1000 -tals människor världen över varje vecka dör av undernäring, sjukdomar och i kapitalisternas eviga kriser och krig för att erhålla nya råvaru- och varumarknader.

När dessa fåtalet kapitalister (i Sverige med proportioner om högst 20 familjer mot resten) via sina “journalister” och politiker får uttala sig om “illgärningar” låter det sig omedelbart göras. Det är ju inte direkt folket under deras ok som skriver historien.

Vi kommunister anser att klassamhället med exploateringen är ett barbari som måste avskaffas. Det räcker inte att sätta en demokratisk etikett på det för att allt ska vara rättvist, vi lever lik förbannat under ett oligarkiskt samhällssystem.

Illgärningarna måste tillskrivas kapitalisterna och de som administrerar och skyddar deras ruttna system.

Uttalande från europeiska kommunistiska- och arbetarpartier, oktober 2014

De europeiska kommunistiska- och arbetarpartier som möttes vid det Europeiska Kommunistiska Mötet i Bryssel den 2 oktober 2014 undersökte både europeisk som övrig internationell utveckling och utbytte åsikter och erfarenheter från sina respektive länder och aktiviteter.

Initiativet 1

I dag upplever arbetarna och de folkliga skikten i Europa ett allt större dödläge inför den kapitalistiska utvecklingen, såsom arbetslöshet som drabbar miljoner arbetare och som i synnerhet slår mot unga människor och kvinnor. Flexibla anställningsformer är utbredda och kollektivavtal såväl som rätt till social trygghet har avskaffats och det med tilltagande fattigdom. De inter-imperialistiska motsättningarna, aggressiviteten hos de imperialistiska unionerna, framförallt hos EU och NATO alstrar grund för de nya krig som bryter ut i Afrika, Mellanöstern och andra regioner, också i Europa, vilket situationen i Ukraina demonstrerar. Nationalister, rasister och även fascistiska krafter har stärkts, med stöd från borgarklassen i många europeiska länder. 

Den gemensamma bedömningen är att under dessa förhållanden måste arbetarklassen, de folkliga skikten och ungdomen stärka sin masskamp mot EU och NATO och kapitalismen som förorsakar ekonomiska kriser och krig.

initiative on map Initiativet 2

Kapitalismen är ett ruttet exploaterande system som inte kan repareras, det har nått sin historiska gräns och kan inte lösa folkens problem. Arbetarklassens och folkets kamp kommer att bli mer effektiv i den utsträckning den vänds direkt mot systemet. Arbetarna måste bestämt avvisa imperialismens krig, förtrycket, anti-kommunismen och de fascistiska organisationernas kriminella aktivitet.

Våra partier ägnar och kommer att ägna sin energi åt att stödja folkens kamp, att utveckla arbetarklassens solidaritet. Vi kommer att fortsätta arbetet med att organisera arbetarklassen, att konstruera det sociala folkets allians för att mer effektivt kunna omkullkasta det kapitalistiska exploaterande systemet, så att arbetarna kan komma i besittning av de rikedomar de själva skapar.

  1. Albaniens Kommunistiska Parti
  2. Österrikes Arbetarparti
  3. Vitrysslands Arbetares Kommunistiska Parti
  4. Storbritanniens Nya Kommunistiska Parti
  5. Bulgariens Kommunisters Parti
  6. Danmarks Kommunistiska Parti
  7. Kommunistiska Partiet i Danmark
  8. Polen av Kommunisternas återfödelse i Frankrike
  9. Unionen av Frankrikes Revolutionära Kommunister
  10. Tysklands kommunistiska Parti 
  11. Georgiens Förenade Kommunistiska Parti
  12. Greklands Kommunistiska Parti
  13. Ungerns Arbetarparti
  14. Irlands Arbetarparti
  15. Italiens Kommunistiska Parti
  16. Lettlands Socialistiska Parti
  17. Litauens Socialistiska Folkets Front
  18. Luxemburgs Kommunistiska Parti
  19. Norges Kommunistiska Parti
  20. Nederländernas nya kommunistiska parti
  21. Polens Kommunistiska Parti
  22. Rysslands federation kommunistiska parti
  23. Rysslands Kommunistiska Arbetarparti
  24. Sovjetunionens Kommunistiska Parti
  25. Jugoslaviens Nya Kommunistiska Parti
  26. De Spanska Folkens Kommunistiska Parti
  27. Sveriges Kommunistiska Parti
  28. Turkiets Kommunistiska Parti
  29. Unionen av Ukrainas Kommunister 

Det är dags för socialism och den är nödvändig!

Vinnare affischtävling Initiativet

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) kräver: Behåll konduktörerna på lokalbanorna.

SL planerar att ta bort konduktörerna på Saltsjöbanan, Lidingöbanan, Roslagsbanan samt Tvärbanan.
Detta trots att lokalbanorna får högsta betyg från sina resenärer av alla delar inom SL-trafiken. Konduktörerna ombord på tågen och spårvagnarna anses vara en viktig del i den höga trivselkvoten.

tvärbanan
SL:s argument är att konduktörerna inte hinner visera mer än 60% av resänererna och tänker sig därför att installera biljettautomater på dessa linjers stationer i stället. Alltså: konduktörerna hinner inte och därför ska biljettautomater göra deras arbete. Tror SL att vi är dumma i huvudet? Att de kan inbilla oss att konduktörerna kan ersättas av automater?

Säg i stället sanningen: Det är både SL och de privata företagen/ entreprenörerna som ligger bakom detta. Sanningen är att SL, ett landstingsbolag gör detta för att minska de privata bolagens lönekostnader, så att de kan få högre vinster. Självklart är det det arbetande folket och skattebetalarna som kommer att få stå för kostnaderna av dessa automater.

En annan sak som SL och de privata företagen av de lokala banorna inte nämner är att konduktörerna också fungerar utifrån en säkerhetssynpunkt genom att kunna assistera och hjälpa tågföraren i olika situationer. Detta ur säkerhets- och arbetsmiljösynpunkt för både resenärer och anställda. Nu kommer alltså konduktörerna att försvinna, arbetsbördan kommer att belasta förarna ännu mer och drabba förarkåren med ett flertal obestämda och negativa konsekvenser.

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) anser att konduktörerna av nämnda anledningar och ett flertal andra behövs på lokalbanorna.
SKP vänder sig kraftigt emot försämringarna inom Stockholms kollektivtrafik och kräver att konduktörerna ska få bli kvar.

Sveriges Kommunistiska parti anser att kollektivtrafiken ska vara i samhällelig regi, att alla avtal med de privata företag ska sägas upp och att EU-direktivet angående privatiseringen av kollektivtrafiken ska skrotas. Så skulle våra skattepengar komma tillbaka in i verksamheten.
Det behövs inga “privata alternativ”(läs kapitalister) att snylta på Landstingsverksamhet eller annorstädes.

Sveriges Kommunistiska Parti, (SKP) Stockholmsdistriktet

Stockholm 2014-09-21

Socialism är vår framtid!

Många var de som tyckte att det var viktigast att rösta bort Moderat-alliansen och att gå emot Sverigedemokraterna: Utan att föra en politik som i något väsentligt skiljer sig från dennes. I detta tänkande befann sig ledarskapet för oppositionens partier. För att bli ett framgångsrikt recept, hade det varit nödvändigt att låta det avlöpa med en tydlig arbetarpolitik, med solidaritet och klasstänkande för att slå hål på de borgerliga förklaringsmodellerna.

Nu är ju inte de parlamentariska partier som säger sig vara arbetarklassens företrädare några fenor på nämnda områden, inte ens i valtider för att fiska röster.
Det behöver de inte vara när de nästan uteslutande kör enligt de borgerliga koncept som tryggar att kapitalisternas makt ligger ovanför alla demokratiska spelregler. När klassamhället, arbetets exploatering och numera också imperialismens krigföring mot folk i andra länder blivit en naturlig mellanmänsklig  relation.

Klassamarbete

Detta ställningstagande visar dock hur lite de parlamentariska partierna har att erbjuda de arbetande människorna, vilket är kritiskt när de utger sig för att vara arbetarpartier. Hur lika partierna är och hur låg det svenska folkets kännedom blivit om det klassamhälle som tillämpas och deras egen plats i det. Hur låg solidariteten blivit.

Att det huvudsakligen är de moderata väljarna som flyttar över till SD är endast ett mått på deras verkliga politiska och antisocialistiska hemvist, något som gynnats av att SD blivit/gjorts mer legitima och rumsrena.
Bevisligen finns också en och annan arbetare kvar i M, i tron att det är “Det nya arbetarpartiet.” Annars hade det inte nått 23%. Den politik de fört borde inte appellera till fler än några procent av befolkningen, osv, osv.
Alla de arbetande som sökt sig till M, SD gjorde det i avsaknad av klassperspektiv och för att en politik som borde representerat dem inte syntes. Såtillvida är arbetarklassen inte behjälpt av något av de partier som i parlamentet kämpar för borgerligheten och klassamhället med lite olika förbehåll.

stoppa antikommunism
Lösningen för arbetarklassens problem kommer inte att kunna läsas i någon av alla de borgerliga tidningarna. Därför fortgår också antikommunismen och fördumningskampanjen i de sistnämnda och i all media.
Ledargarnityret i de s k arbetarpartierna deltar i densamma. De ser mestadels till kapitalets väl, som vore det grundbulten för allt mellanmänskligt liv. De blundar för det klassamhälle de själva anammat, varit med om att forma och garanterar existensen för – I dag en abnormitet med massarbetslöshet, social och ekonomisk otrygghet, försämrad arbetsrätt, där de rika blir allt rikare på de fattigas bekostnad och de allra rikaste ekonomiskt kan leva sina liv några hundra gånger om medan de allra fattigaste har stora svårigheter att överleva dagen.

Detta är ingenting som kommer att förändras efter valet trots begränsade utsagor från “oppositionen” vad gäller t.ex. vinster i “välfärden”, begränsade vinstuttag och annat.
Så länge de privata vinstintressena (läs kapitalismen) finns kvar, kommer också vinsterna (läs stölden) från det gemensamt finansierade att fortgå.

Det enda parti som är pålitligt i detta avseende och som står för ett verkligt demokratiskt, (folkdemokrati) samhälle är SKP.

marx-lenin-engels

Att stjälpa det kapitalistiska systemet över ända är inte gjort i en handvändning. Men vår klasskamp  fortsätter för att det arbetande folket ska bli ägare av de produkter de självt skapar. För att folket ska bli ägare och förvaltare av produktionsmedel som industrier och råvarutillgångar samt ägare av banker och annat.
Människorna ska inte beskattas i allt de företar sig, däremot produktionen, där vinsterna uppstår. Vinsterna från denna ska bl.a. och oförbehållslöst betala och utveckla en vård, skola, omsorg och offentliga kommunikationer där människan står i fokus, i stället för att bli vinster åt privatkapitalet som situationen är i dag. Kort sagt komma ut i respektive verksamhet och vara människorna till gagn och i trygga arbetsmiljöer.

Den rådande parasiteringen som är lagstadgad och kallas demokratisk måste få ett slut.
Kom därför med i denna kamp och organisera dig i SKP- Sveriges Kommunistiska Parti!

Kjell Bygén
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)

Kampen fortsätter!

Nu är vallokalerna är stängda.

Arbetarklassen har sagt sitt och vi väntar på resultaten. Vi kommer så snart det finns något att delge med information och kommentarer.

Som vi tidigare har berättat, kommer kommunisterna att kämpa vidare på varje arbetsplats, i varje bostadsområde, i varje skola och universitet med alla våra resurser.

Vår kamp är klasskampen och slutmålet har inget att göra med parlamentariska val eller inte. Folkets demokrati kan inte begränsas till dessa lika lite som att klassamhället kan ses vara demokratiskt.

Slutmålet är att omkullkasta hela det rådande exploaterande kapitalistiska systemet, där arbetarklassen ska äga produktionsmedlen så att vinsterna kommer hela samhället tillgodo och för människorna i det. Slutmålet är det klasslösa samhället. “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Valarbetet och klasskampen fortsätter!

I dag röstar det svenska folket, arbetarklassen.

Klassamarbete

Våra valarbetare arbetar även idag med att lägga ut SKP:s valsedlar till så många vallokaler som möjligt.

Om du hittar inte valsedlar som står Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) på, skriv då själv på en blank valsedel, Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), och lägg in denna i valkuvert.

Vi väntar ikväll med spänning på valresultat. Oavsett resultatet kommer kommunisterna vara i främsta led i kampen mot detta ruttna system, kapitalismen, och för ett annat samhällssystem, socialismen.

 

Lördag den 13 september sen eftermiddag. Varför Sveriges Kommunistiska Parti

Nu har jag för min personliga del avslutat valrörelsen inför 2014 års val. Jag har delat ut valtidningen, valsedlar samt jag på åtskilliga fackföreningsmöten och byggarbetsplatser efter bästa förmåga försökt att förklara SKP:s politik och vilket alternativ SKP utgöt i årets val.

De vanligaste frågorna som mött mig på arbetsplatserna och de fackliga mötena har varit vår syn på Sverigedemokraterna, A-kassan, vikten av försvaret av kollektivavtalet och EU. Jag har försökt att besvara alla frågor ur ett strikt klassperspektiv något som i svensk politik gör SKP unika. Efter dessa svar från min sida har jag väldigt ofta, nästan alltid fått följdfrågan. Varför är det ingen som säger hur det verkligen är?

Klassamarbete

 

Jag har då svarat. SKP säger som det är och vi är här och nu. Du har nu fått ta del av SKP:s synpunkter och anledningen till att ”ingen” säger som det är beror på att andra partier i eller utanför alliansen i grunden är överens om att nuvarande samhälle skall bestå, skillnaden mellan dessa partier är om Fas 3 skall ändra namn eller ej. Om de som äger skolor och sjukhus skall ändra bokföringen eller ej. Man är rörande överens om att de sk vård och skolföretagen skall bestå. Man är också rörande överens om att medlemskapet i EU är något som skall vara i evig tid.. Dessa politiska partier inom eller utom alliansen står också under total kontroll av de fåtal personer som äger den media som verkar i Sverige, dvs det är de som bestämmer vad som skall vara huvudnyheten i morgontidningen eller Rapport på kvällen därför anpassar man sig lydigt till det.

Ja det är värre än så man går till och med på kurser anordnade av medieägarna där man får lära sig hur och vad man skall svara när man blir tilltalad av husbondens röst. De är alla rörande överens om att SKP:s röst inte skall höras Uppgiften är att invagga väljarna i tron att det i Sverige inte finns ett kommunistiskt parti i Sverige att rösta på. SKP:s enda möjlighet att bryta denna tystnadens mur är att SKP:s medlemmar bryter den själva av egen kraft och det är precis vad vi gör genom arbetsplatsbesök, fackliga möten, valstugor, torgmöten, flygbladsutdelning mm.

Nu har jag gjort mitt för den här gången, senast på söndag avger väljarna sitt svar och vi får med spänning se vad det svaret innebär.

På måndag den 15 september fortsätter jag mitt politiska arbete som vanligt för att vi äntligen skall få demokratin att även omfatta ekonomin, att hela samhällsekonomin ställs under demokratisk kontroll dvs ett socialistiskt Sverige. Nyckelfrågan blir oavsett valrörelse eller inte så är alla framsteg för det arbetande folket helt beroende av att det i Sverige finns ett starkt och slagkraftigt kommunistiskt parti. Kampen för socialismen den fortsätter alltså fram till den dagen segern är nådd och vi äntligen får uppleva ett alltigenom demokratiskt samhälle.

Lars Lundberg

Ombudsman i Byggnads och riksdagskandidat för SKP