För 40 år sedan upprättades i Berlin den antifascistiska skyddsvallen mot krigsfaran från Väst

Publicerat år 2001 på Riktpunkt

Den 13 augusti 1961

Med 40-årsdagen för ”muren”, DDR:s åtgärder för att säkra sin statsgräns, uppnår de hysteriska angreppen mot den socialistiska ”orättsstaten” nya höjder. Hetskampanjen omfattar alla från yttersta högern till partier som kallar sig ”vänster”. I deras antikommunistiska utfall förvandlas en legitim statsgräns till ”fängelsemur”. De berättar inte om verkligheten denna sommar 1961, om att risken var överhängande för utbrottet av ett nytt ”het” krig. Att krig kunde förhindras hänger direkt ihop med ”muren” i Berlin.

I början av augusti 1961 visade västtyska TV en sändning med ordföranden i USA-Senatens utrikespolitiska utskott, J William Fullbright, som under flera decennier hade ett avgörande inflytande på Washingtons internationella politik.
Fullbright uttryckte sin förvåning över att ryssarna och Östtyskland med tanke på den krigsfaran som hade uppstått i Mellaneuropa på grund av den förda politiken ”vid krigets rand” ännu inte hade stängt gränsen i Berlin, vilken inte bara var en vanlig statsgräns, utan en högexplosiv gräns mellan två motsatta samhällssystem.
Fullbright gjorde sitt uttalande den 30 juli (!) i amerikansk TV. Västtysk TV återgav hans åsikt några dagar före den 13 augusti.
Flera decennier senare, efter socialismens fall, publicerade Der Spiegel (52/1993) senatorns hela deklaration: ”Sanningen är ju, och från den utgår jag, att ryssarna i alla fall när som helst kan stänga gränsen. Jag menar vi ger inte upp allt för mycket…för om de vill stänga av gränsen skulle de redan kunna göra det nästa vecka -. och det till och med utan att bryta något avtal. Jag förstår inte, varför östtyskarna inte redan för länge sedan har stängt sin gräns, för jag tror att de har all rätt till detta.”
Man kan tolka detta uttalande som verklighetsinsikt att Sovjetunionen och Warszawafördragsländerna förr eller senare vara tvungna att göra det oundvikliga för att förhindra att läget i Europa hamnade utanför all kontroll.
Situationen i Berlin hade varit spänd alltsedan västmakterna splittrat staden genom att den 23 juni 1948 införa en egen valuta i västzonerna,. ”Frontstadspolitik”, ”Berlin – den billigaste atombomben mot socialismen” och liknande metaforer tillhörde den tidens vanliga språkbruk och tankesätt i Väst. Framför allt Västtysklands reaktionära politiker agerade utifrån den fasta övertygelsen och viljan att snarast möjligt återerövra DDR. Sovjetunionen hade 1958 föreslagit att omvandla Berlin till en Fri och demilitariserad stad, men västmakterna hade avslagit detta. De behövde ”pålen i köttet av DDR” för sin antisocialistiska obstruktionspolitik.
1961 höll situationen på att tippa över. Västberlin hade med ofantliga summor från Väst rustats upp till ett ”skyltfönster för den fria Västvärlden”. Folk i Östberlin och DDR överhuvudtaget skulle demoraliseras.

”Upprättandet av muren markerade samtidigt Östpolitiken början: avspänning istället för konflikt, fredlig samexistens istället för kalla kriget.”
Westdeutsche Allgemeine Zeitung 5 aug 1986

En omfattande människohandel med ett cyniskt belöningssystem utvecklades. Tiotusentals människor, ofta med hög specialutbildning, köptes över gränsen, dels för att målmedvetet skada DDR, dels för att fylla egna behov på västsidan. Läkare, forskare och kvalificerade yrkesspecialister lockades över gränsen med enorma summor. Skickligt skapade DDR:s fiender brister och störningar i försörjningen och därmed missmod och osäkerhet i befolkningen. Stigande köpkraft i DDR kolliderade med sjunkande varuproduktion. Mer än 100 000 människor som bodde i Berlin och omnejd arbetade i Västberlin med dess förmånliga löner. De drog fördel av DDR:s låga hyror, sociala skyddsnät och billiga konsumtionspriser. Spekulationen med DDR-mark orsakade landet enorma förluster . Genom den öppna gränsen hade infiltratörer och sabotörer fri tillgång till sina mål i DDR. Västsidan iscensatte sammandrabbningar och organiserade försörj-ningsproblem. I Västberlin etablerade sig med starkt stöd av myndigheterna ett helt nätverk av kriminella organisationer vars enda uppgift var att ”åderlåta” DDR. I den unga socialistiska republiken blev läget allt mera ohållbart. Samtidigt bedrev de västliga medierna en oavbruten kampanj mot andra sidan. Västtyska politiker drömde offentligt om att med klingande spel tåga genom Brandenburger Tor.
Västberlins första borgmästare, Ernst Reuter (SPD) talade om Västberlin som ”vår nyckel för att öppna porten mot Öst”. Synen på Västberlin som en viktig störfaktor mot socialismens uppbygge bestämde atmosfären och agerandet. Den ekonomiska skadan som uppstod för DDR genom den målmedvetna västliga destabiliseringspolitiken mellan 1950 och 1961 beräknas till ca 120 miljarder mark. Professor Fritz Baade, direktör för Institutet för världsekonomi i Kiel och SPD-ledamot i Förbundsdagen räknade ut att Västtyskland fram till 1961 hade en skuld till DDR på långt över 1 miljard mark och sade att ”vårt välstånd är en följd av diskrimineringen av DDR”.

I juni 1961 sade Västtysklands regeringschef Konrad Adenauer: ”Vad som ligger öster om Elbe och Werra är Tysklands olösta provinser. Därför lyder uppgiften inte återförening utan befrielse”.
Franz Josef Strauss (CSU), dåvarande västtysk försvarsminister, angav målsättningen efter en USA-resa: ”Vår planering – i början diplomatiskt-politiska steg, i mitten ekonomiskt-tekniska steg och i slutet militära.” I USA hade han talat om ett förestående ”inbördeskrig i Östtyskland” och hotat: ”Andra väldskriget är inte slut än! … i den militära planeringen finns numera numera fallet Rött”!
Der Spiegel skrev i juli 1961 angående CDU/CSU:s planer: Ostzonen ska ”befrias” och med ett ”befriat Polen” ska förhandlas om ”återlämnandet” av Tysklands förlorade Östområden. Invånarna i Kaliningrad (f d Königsberg) lovades ett befriat Östpreussen… Andra politiker stannade i sina offentliga drömmar och planer inte ens vid Ural.
Den 10 augusti 1961 inspekterade BRD-general Speidel, befälhavare över Natotrupperna i Mellaneuropa, sina enheter vid gränsen mot DDR. Bundeswehr-generalinspektör Heusinger rapporterade sju divisioner i beredskap för att omgående uppfylla vilket uppdrag som helst. Det hör till bilden att både Speidel och Heusinger varit fascistiska generaler som aktivt hade varit delaktiga i planen Barbarossa, Hitlertysklands överfall på Sovjetunionen 20 år tidigare.
Bonns generalstab förfogade 1961 över en miljon militärt utbildade krafter. Alla övningar under den tiden hade en tydlig inriktning – ett ”begränssat krig” mot DDR.
***
Till bilden hör också att USA under den tiden uppnådde nya rekord i rustningsindustrin. Medan den amerikanska industrin i sin helhet mellan 1950-59 hade ökat sin omsättning med 54 procent, steg omsättningen för de 11 största rustningskoncernerna med 183 procent.
I mars 1958 hade tyska Förbundsdagen sagt ja till utplaceringen av amerikanska kärnvapen på västtysk territorium.
I USA hade John F Kennedy tillträtt sitt ämbete med det uttalade målet att förhindra ”ett andra Kuba” i Latinamerika och lidit ett snöpligt nederlag med sin invasion mot Kuba i Playa Giron. Motsättningen med Sovjetunionen balanserade även här vid randen till ett storkrig.

”Det största hotet som finns gentemot USA är möjligheten att Nikita Chrustsjov träder fram med en fredsplan som inte kan tillbakavisas. Han skulle frammana den st örsta ekonomiska depressionen som USA någonsin upplevt, för att vår rustningsindustri står varje år för 50 miljarder dollar köpkraft.”
T Coleman Andrews,
president för ett av USA:s största försäkringsbolag i oktober 1960

Den 14 april 1961 försatte USA sina trupper i Tyskland i stridsberedskap. Sovjet svarade med en liknande order till sina trupper.
Västtysklands försvarsminister Strauss krävde taktiska kärnvapen för BRD och en utökning av Bundeswehr från 12 till 18 divisioner. Samma dag begärde Kennedy en rigorös ökning av rustningsutgifterna. 24 timmar senare godkände senaten detta krav.
För att förbereda ”Dagen D”, störtandet av arbetare- och bonderepubliken, eskalerade de västtyska monopolen det ekonomiska kriget mot DDR. På hösten 1960 sade Bonn upp de bestående handelsavtalen med DDR. Visserligen togs beslutet senare tillbaka, men i DDR:s ekonomi, som var beroende på viktiga leveranser från BRD, uppstod svåra problem och osäkerheten växte.
Alla dessa omständigheter visar att stängningen av gränsen i Berlin, mellan de två samhällssystemen, inte bara var en fråga om förhållandet mellan Västberlin och DDR, utan i högsta grad ett resultat av det tillspetsade läget mellan de två motsatta blocken i världen som i Berlin stod öga mot öga mot varandra.
Händelserna satte sin prägel på utvecklingen i ”Frontstaden Berlin”. En lösning av den explosiva situationen var nödvändig. I den delade staden Berlin med allierad maktuppdelning kunde denna lösning endast finnas inom en internationell ram. Initiativet utgick från Sovjetunionen som del i dess ansträngningarna att rädda freden i Europa under de tillspetsade internationella förutsättningarna.
***
Den 3/4 juni 1961 träffades Chrustsjov och Kennedy i Wien. USA informerades om Warszawapaktens avsikt att stänga gränsen i Berlin, som dittills hade hållits öppen för att underlätta förhandlingarna om ett fredsavtal och för att möjliggöra så normala relationer till Västberlin som möjligt. Kennedy ställde tre villkor: 1. Frihet för Västberlin att välja sitt egna politiska system; 2. De västliga truppernas rätt att stanna i Västberlin och 3. Obehindrad kommunikation mellan Bonn och Västberlin.
Chrustsjov accepterade.
Den 3-5 augusti rådslog ledarna för de kommunistiska partierna i Warszafördrags-länderna om de nödvändiga åtgärderna för att förhindra en hotande imperialistisk aggression.
Den 12 augusti 1961 avvisade Västtyskland Sovjetunionens memorandum angående en gränsreglering för att stabilisera freden i Europa, på samma sätt som Bonn och Washington tidigare avvisat alla förslag från socialismens länder om en förening av de båda tyska staterna inkl bildandet av en konfederation. Medvetna om sitt ansvar reagerade Warszawa-fördragets regeringar med att införa en pålitlig kontroll över gränsen till Västberlin, så som det är brukligt vid varje suverän stats gränser.
***
På grund av de speciella förutsättningarna för denna gräns som skar tvärs genom en stad, genom gator och hus och alla kommunikationssystem, var man tvungen att bygga en mur. Tiotusentals i arbetare i frivilliga försvarsenheter, armé, polis och gränspolis hjälpte tillsammans med enheter av Sovjetarmén under natten till 13 augusti till att stänga gränsen. Snabbt och överrraskande för de västliga underrättelsetjänsterna. Krigsbrandhärden Västberlin togs under kontroll, DDR:s statsgräns, inklusive gränsen till Västberlin, säkrades .
I Väst öppnades slussarna för en ohejdad propagandakampanj mot ”muren”.

I DDR identifierade sig många medborgare med den ”antifascistiska skyddsvallen” som satte stopp för parasitärt utnyttjande av gränsen och västfolk som billigt handlat i Öst. Många DDR-medborgare hoppades att man nu hade skapat förutsättningar för en inre konsolidering och demokratisering. Bättre arbetsdisciplin, ökad arbetsproduktivitet, omfattande byggprojekt i Berlin och betydligt större arbetsro blev resultat som många gladdes åt.
Naturligtvis fanns det också negativa röster i DDR. Både av människor som hade profiterat på den öppna gränsen och av delade familjer som nu hade svårt att umgås. Gränssäkringen hade sitt pris. Men detta vägde lätt i förhållandet till det lidande som ett nytt krig hade inneburit.
***
Den västliga propagandan brukar gråta krokodiltårar över att muren stängde in DDR:s medborgare. Men sanningen är att Västtyskland gjorde allt för att isolera den andra tyska staten. Med den ökända Hallsteindoktrinen hotades alla i och utanför BRD som sökte normalt umgänge och utbyte med det socialistiska Tyskland. I Västtyskland sattes folk som hade kontakt eller reste till DDR under yrkesförbud och ibland t o m i fängelse. Så tårarna över att människorna spärrades in gällde i sanning de avskurna möjligheterna till antisocialistiskt mullvadsarbete.
Tyvärr följde även Sverige de västtyska kraven på att representera hela Tyskland. Men efter idogt arbete av progressiva demokratiska krafter här i landet upptogs 1973 diplomatiska relationer.
DDR-medborgarna upplevde den från Väst påtvingade isoleringen naturligtvis som ett äkta problem, inte minst för att landet blev avskuret från viktigt handels- och forskningsutbyte. Men det hade ingenting att göra med den kontrollerade gränsen i Berlin, utan med motsättningen mellan de två politiska systemen.
***
Västmakternas politik gentemot socialismens länder ändrades efter den 13 augusti 1961 från det konfrontativa ”roll back bakom Ural” till konseptet om ”förändra genom att omfamna”.
Omfamningen gav resultat, nu håller samma imperialistiska krafter på att etablera sin makt långt bakom Uralbergen. I Tyskland sätter man idag ansvariga politiker och officerare, som bevakade gränsen av sitt land DDR i fängelse, medan ingen vill tala om de gränssoldater som västsidan mördade och de skador som man vållat en suverän stat. Gränsen mellan DDR och BRD, som under många år varit internationellt erkänt som en gräns mellan två suveräna stater, behandlas retroaktivt som en ”inre tysk gräns”, och DDR:s suveräna lagar kriminaliseras.
Men DDR:s gränsregim inklusive ”muren” hade inte hindrat FN att ta upp landet som medlemsstat, förhindrade inte DDR:s internationella erkännande i över 130 länder, inte heller ett antal internationellt viktiga avtal som rörde de båda tyska staternas ställning och förhållande till varandra. Gränsregleringen ifrågasattes inte heller när andra världskrigets fyra segermakter 1971 undertecknade avtalet om Västberlins speciella status, icke tillhörande BRD.
***
Allt detta förtigs idag av dem som för närvarande skriver segrarnas historia om Berlinmuren. De förnekar att DDR hade ett legitimt intresse att skydda sig mot den stat vars deklarerade mål var att krossa DDR.
”Muren” har räddat livet för många människor i Europa och främst i Tyskland. Gränssäkringen möjliggjorde inledningen av avspänningspolitiken i Europa. ”Varje åtgärd som förhindrar att krutdurken kan sättas i brand, måste inte vara dålig bara därför att den kommer öster ifrån”, skrev den borgerliga ”Libération” den 14 augusti
***
I dagens Västvärld firas Berlinmurens fall i november 1989 som symbol för socialismens slut. Ett decennium efter att DDR:s ”antifascistiska skyddsvall” har rivits ner, måste vi konstatera: det var det rätta namnet på ”muren”. Dess försvinnande har gjort freden i Europa mycket osäkrare. Västeuropas soldater krigar på främmande territorium i Jugoslavien. Nyfascismen har blivit ett reellt hot mot demokratiska landvinningar. När kapitalet lyckades att med klingande spel tåga genom Brandenburger Tor österut, följde i deras släptåg massarbetslöshet, kriminalitet och armod i stora delar av Europa.
Barbara Hagel

Tänk en sån’ fin bild den borgerliga och ”vänster”median sprider om Berlinmuren som revs för 25 år sedan.

DDR Tyskland

Systemets försvarare och administratörer fortsätter oförtrutet att trumpeta ut vackra ord om frihet och välfärd, allt det som skulle finnas där sedan “muren” och ”järnridån” hade fallit, densamma värld som Goebbels omtalade i radio redan den 12 februari 1945. Problemet är att om man tittar under ytan, finner man den ruttna kroppen av det system som utropades, kapitalismens.

I sammanhanget måste vi därför granska några detaljer för att se vad som är sanning och bedöma vad folket vunnit av detta. 

Muren Berlin

Första detaljen: Mycket har nämnts om murens fall men inget om varför muren byggdes, den 12-13 augusti 1961, dvs 15 år efter att BDR (Västtyskland) och DDR (Östtyskland) bildades.

1. I maj 1955 blir BDR medlem i NATO och börjar återmilitariseras, detta trots att de allierade var emot detta 1945. BDR börjar bygga en egen armé, detta trots att de allierade var emot detta 1945. USA började bygga militära baser med kärnvapen i BDR, detta trots att de allierade var emot detta 1945.
2. I Mars 1958, beslutade BDR:s riksdag att beväpna armén med moderna vapen, detta trots att de allierade var emot detta 1945.
3. I början av augusti 1961, sätter NATO sina centrala europeiskatruppstyrkor i krigsberedskap. US-amerikanska tanks kör ända fram till gränsövergången på Friedrichstrasse och möts strax av sovjetiska tanks på andra sidan. Samtidigt går USA-soldater och diplomatisk personal med militäreskort in i Östberlin för att demonstrera sin rätt att vistas där.
DDR Berlin 1961

Därför byggdes muren, det socialistiska DDR:s antifascistiska skyddsvall.

Andra detaljen: Murens fall åtföljdes av en stor plundring av offentlig egendom i DDR. Det handlar om Treuhand, som skulle privatisera allt som gick att privatisera i DDR. Under 4 år, kastades fler än 2.5 miljoner arbetslösa ut på gatan.

1. Ca 6.500 statliga företag privatiserades.
2. 4.300 företag gavs tillbaka till sina forna ägare, (till dem före kriget).
3. 45.000 byggnader gavs till det privata kapitalet.
4. Utöver de statliga företag som privatiserades lades 3.700 andra företag ned, varvid 400.000 arbetare blev arbetslösa.

Allt detta såldes ut till reapriser. Enligt tidningen Junge Welt visades i tysk TV (ZDF) hur Treuhand, som anförtroddes ”skötseln” av DDR:s statliga företag, privatiserade och sålde ut dem till oskäliga underpriser. Programmet bygger på en hittills hemlig rapport från 27 september 1995 av Bundesrechnungshof, där det bl a framgår att genom köp av östtyska banker fick bostadsföretagen sina statliga lån överförda till västtyska banker men fick nu i stället för räntor under fem procent betala över tio procent.

DDR Treuhand

Enligt JW är programmet ett förintande bokslut över Treuhands ”gnadenlosen Privatisierungseifer” (skoningslösa privatiseringsiver), som lämnade efter sig ett skuldberg på 256 miljarder D-mark, medan den förste chefen för Treuhand som mördades 1 april 1991 beräknade DDR-företagens värde till 600 miljarder D-mark. Självklart fanns i samband med detta många ekonomiska skandaler där pengar lades under bordet.

 

Tredje detaljen: I det förenade Tyskland räknas frihet och välfärd på följande sätt: 1 av 5 tyskar idag, dvs ca 16 miljoner tyskar ligger under eller på gränsen till fattigdom, (enligt det tyska arbetsmarknads-departementet):

1. År 2010 fanns i Tyskland 7,3 miljoner arbetare med en lön på 400 euro (ca 3.600 kronor) att leva på, dvs en av fem arbetare. 2003, sju år innan, var siffran 5,7 miljoner.
2. I dagens Tyskland innehar endast 29 miljoner ett fast arbete att gå till medan 12 miljoner jobbar med osäkra anställningsformer.
3. De reala lönerna är frysta sedan 90-talet och mellan år 2004-2011 sänktes de med 2.9%.
4. Tysklands prognosinstitut (DIW), nämner att barnfattigdomen i Tyskland är 16,4% jämfört med 14,5% för andra åldersgrupper.
5. Fattigdomsandelen för pensionärer är 14% medan de 5.000 rikaste familjerna har ökat sina förmögenheter med 50%, sedan 90-talet.
6. Konsultföretaget ”Towers Watson” nämner i en rapport att 24 bolag på Frankfurt-börsen i genomsnitt betalade sina chefer 6,6 miljoner euro i lön år 2011 jämfört med 2,6 miljoner euro år 2003
7. I BRD under 80-talet var lönerna som del av BNP 44%. Tio år senare var de 38% och efter 2010 är de inte mer än 35%.
Strejk Tyskland

 

Slutsatsen är att det som hände DDR, angår oss alla. Vi drabbade alla av kapitalets attacker i alla länder. Berlins mur revs men en annan, ännu högre och tjockare mur restes. Därför måste vi, arbetarklassen riva denna mur, för att kunna bygga en värld, som är fri från kapitalets förtryck- en socialistisk värld. Det har gjorts några försök förut, varvid misstag begåtts men detta har också lärt oss hur vi ska bygga denna värld, nästa gång, så mycket bättre.

DDRVinnare affischtävling Initiativet

 

Jannis Konstantis