Tankar för dagen

Den 27 januari var det Förintelsens minnesdag. I samband med den gav överintendenten Ingrid Lomfors på Forum för levande historia sina ord till ”Tankar för dagen” kl. 06:50, innan nyheterna i P1.

Sveriges Radio beskriver Ingrid som följer: ”som ung vuxen fick hon veta att hennes mamma överlevt Förintelsen. Då gav sig Ingrid iväg på en resa i tid och rum för att leta efter sin familjs historia. Att foga samman skärvorna av det som gått sönder, och samtidigt skapa nya sammanhang och mönster har blivit en livsuppgift”.

I radion i morse målade Ingrid kriget med mycket små penseldrag i personliga tillkortakommanden och betraktelser och började med att Inte berätta vem eller vad som befriade Auschwitz och hennes mor från bödlarna där. Inte ett ord om att det var den sovjetiska ”Röda Armén”. Hon fortfor sin historia med påståendet att andra världskriget var ett krig mellan Hitler och Stalin.

Det är otroligt hur naivt, förfalskat och borgerligt allt blir i händerna på den som inte tar med klasskampen i beräkning. Fasismen och dess tyska variant nazismen var kapitalismens svar för att med våld behålla sin makt mot socialismen och det klasslösa samhällets maktövertagande, både i de egna länder (Tyskland och Italien) men främst mot ”bolsjevismen och judendomen” i Sovjetunionen.


Sovjetunionen- socialismens bålverk mot fascismen och imperialismen. Som vi alla vet är kapitalism och socialism två diametralt olika samhällssystem, där det ena inte kan inrymma det andra. Det var där huvudkonflikten stod under det andra världskriget och där Sovjetunionen och socialismen slutligen stod som segrare.

På det mindre planet står kampen mellan kapitalister och arbetare, vars intressen aldrig kommer att kunna förenas.

Det är detta allt handlade om och fortfarande handlar om. Det är den grundläggande frågan för mänsklig samexistens: människans exploatering av människan, krig, kriser och miljöförstöring eller det demokratiska och klasslösa samhället?

I morse kunde vi bara konstatera att Ingrid Lomfors lyckats med att finna nya sammanhang och mönster av de skärvor hon återfunnit. Dessa återfinns bara i hennes vilda fantasi och det passar bra för en intendent i ”Forum för levande historia”. Det passar bra för borgerligheten och dess historieförfalskning. Det passar bra i den tid när lögner upprepas till dess de blir sanning.

Auschwitz och Birkenau 70 år efter befrielsen.

Liksom det faktum att det i huvudsak var det socialistiska Sovjetunionen som befriade världen från fascismen, var det också Sovjetunionen som ett delmål i detta befriade världen från de tyska fascisternas och monopolkapitalisternas förintelseläger Auschwitz för 70 år sedan. Detta minneshålls i dag den 27 januari 2015.

Vi kommer inte att få höra ett ord i svensk radio och TV om att det också var kommunister/socialister som blev de första offren för det då tyska fascistiska styrets dödsmaskin. Den borgerliga historieförfalskningen försöker ju få människor att leva i villfarelsen att fascism och kommunism är ett och detsamma. Således får människor inte heller veta att många av de tyska storkapitalisternas sammanslutning i IG Farben (bl.a. Bosch, Agfa, Bayer Hoecht, Siemens) hade ett privat koncentrationsläger på Auschwitz-området kallat Monowitz. Anledningen till detta var att de tyska monopolkapitalisterna behövde gratis arbetskraft för att åter bli internationellt konkurrenskraftiga (efter depressionen och det första världskriget), liksom att motståndet till denna process skulle elimineras. Därav blev kommunisterna och fackföreningsfolket också de första offren i denna processen.

Auschwitz Auschwitz1 Auschwitz2 Auschwitz3 Auschwitz4Auschwitz5

 

Med anledning härav återger vi pastor Martin Niemüllers dikt med den tågordning såsom han skrev den:

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

För 70 år sedan befriades Nordnorge av Röda armén

Från vårt norska broderpartis tidning Friheten

I Norge markeras 22 och 26 oktober att 70 år har gått sedan Øst-Finnmark befriades av Röda armén. Den pågående Ryssland- och Putinhetsen har inte avhållit människorna i Sør-Varanger och Kirkenes kommun från att fira jubileet. Norska och ryska ungdomar har genomfört en segermarsch där man gick samma sträcka som de sovjetiska soldaterna gick från Petsjenga till Kirkenes 1944. Norge och Ryssland har en gemensam gräns på 196 kilometer och anser att det är den mest fredliga gränsen i världen. Den 22 oktober möttes norrmän och ryssar vid Litzafronten för att hedra de stupade.

Kirkenes

I Kirkenes följs i dag den 26 oktober arrangemang med norske kungen, den kvinnliga statsministern samt ryske utrikesministern Lavrov och hans norske kollega.

När nazityskland förklarade Sovjetunionen krig 22 juni 1941 blev Sør-Varanger och Kirkenes en viktig bricka i Operation Barbarossa som uppmarschområde i norr och för angrepp mot Murmansk. Med en bred front genom både Finland och Norge lyckades de tyska trupperna ändå inte att ta Petsamo-området utan blev stoppade 25 kilometer inne på ryskt territorium vid floden Litza. Detta förde med sig att Kirkenes blev en viktig försörjningshamn för de tyska trupperna och en anledning till många luftangrepp mot staden. Inga andra norska städer bombades lika ofta som Kirkenes. Mellan 1941 och 1944 blev invånarna utsatta för 1012 flygalarm och 328 bombanfall.

Kirkenes1 Kirkenes2

Med en medveten arbetarklass, härdad av många och hårda arbetskonflikter, fanns från första stunden en antifascistisk hållning i hela kommunen. Det ledde till att det illegala motståndsarbetet kom tidigt i gång. Många tog sig till Sovjetunionen och anmälde sig som partisaner. Medan antalet offer under ockupationen för landet i helhet är tre på tusen invånare så är antalet 13 stupade på tusen för Sør-Varanger kommun. Partisanernas heroiska insats har länge förtigits och underkänts av många orsaker. Först 1992 uttalade kung Harald ett oförbehållsamt beklagande å nationens vägnar för den grymma behandling som partisanerna blev utsatta för under den fascistiska ockupationen.