Budgeten och den politiska krisen

Valet i september gav ett resultat i form av två ganska jämstora block i riksdagen, skillnaden var 16 mandat mellan det man i media kallar det röd/gröna blocket och Alliansen. Det röd/gröna blockets framgångar begränsades till några tiondels procent i förhållande till valet 2010 och den så kallade Alliansen tappade nästan tio procent av sina väljare. Det tredje blocket bestående av nyfascisterna i Sverigedemokraterna fördubblade sitt valresultat och fick därmed 49 mandat i riksdagen och en vågmästarställning.

stefan-l

Vågmästarställningen tilldelades dem av de båda andra blocken. Två block som i den avgörande frågan är överrens, att bevara det kapitalistiska systemet. Nyfascisterna har heller ingen avvikande mening om detta mål. Tvärtom har deras ihärdiga kamp mot arbetarklassens organisationer tydligt bevisat att de är en produkt av kapitalet och dess strävan efter total hegenomi. Deras senaste försök bestod i att försöka värva medlemmar till en fackförening och A-kassa som är öppen för alla med svenska rötter oavsett yrke. En gul fackförening enligt mönster av general Franco, Mussolini och Hitler.

Regeringsbildandet gick enligt svenskt mönster utan problem eftersom där ligger en överenskommelse i den styrande eliten att det största blocket skall vara regeringsbildare, en överenskommelse som båda blocken bejakade i valrörelsen, samtidigt som de lovade att hålla nyfascisterna utanför inflytande.

Prövostenen i samarbetsandan blev istället den nytillträdda regeringens budget. Samtliga tre block lämnade sina förslag till budget. Mellan den röd/gröna budgeten, med stöd av VP som lämnats utanför regeringsbildandet, och Alliansens budget var skillnaderna minimala. Men dock betydelsefulla för arbetslösa, pensionärer och delar av socialförsäkringssystemet.

Budgeten föll och regeringskrisen var ett faktum. Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde taktiken att utlösa ett extra val i stället för att rösta taktiskt i riksdagen. Genom att rösta på fascisternas budget i första omgången hade det varit deras budget som ställts mot regeringens och alliansen hade tvingats välja mellan en fascistisk budget eller en röd/grön.

Om där nu finns någon tanke bakom det valda ställningstagandet, så kan det enbart vara att man efter nyvalet skall kunna bilda allians med Alliansen eller någon av dess delar.

Vi kommunister vet på grund av alla historiska erfarenheter att det är fel väg, alla eftergifter åt kapitalet och dess apologeter kommer att utnyttjas för att försämra arbetarklassens och andra arbetande skikts förhållanden. Det är inte mer klassamarbete vi behöver, vi behöver mer klasskamp.

Klasskampen avgörs inte i parlamentet, därför måste kommunisternas huvuduppgift nu vara att mobilisera till kamp mot nyfascism och en politik som stärker kapitalet, monopolen och storfinansen.

Vår antimonopolistiska strategi förpliktar oss att dra in arbetarklassen, andra arbetande skikt och småföretagare i kampen för ett nytt samhälle, ett socialistiskt, där vi gemensamt utformar vår framtid.

Låt dig inte vilseledas av fascism, kapitalismens apologeter eller av klassamarbetets filosofer, organisera dig i Sveriges Kommunistiska Parti.

Framåt, inte bakåt!

Budgetbehandlingen bevisade återigen att den borgerliga klassen inte längre behärskar samhället och systemet som den hittills har gjort. Många vänsterpolitiker och deras sympatisörer lever i en fantasivärld och talar fortfarande om reformer och att läget var bättre på 1970-talet. Även politiska grenar som anses vara kommunister, som Kommunistiska partiet (KP) är fortfarande fästa vid denna utopiska idé. Detta KP:s uppslutning bakom småborgarnas politik försvårar ytterligare för kommunister och ger mer ideologiskt stöd till borgarnas fördel och förstärker opportunismens front mot klassmedvetna politiker.

Klassamarbete

Budgetförhandlingarna avslöjade systemets ohållbarhet; monopolisternas fördjupade inflytande på samhället ända in på individens privatliv påverkade till slut även kontrollen av systemet. Krisen fördjupas, sociala rättigheter skärs ner, folket blir fattigare och radikala högerfascister utnyttjar läget och spelar ut det arbetande folket mot varandra. Delar av folket som saknar insikt stödjer fascismen för att hämnas på andra grupper som de tror är orsak till problemen.

Å andra sidan krymper kapitalismens mellanskikt, företagare, på grund av rädsla för konkurs eller ekonomiska misslyckanden. Därför suger de ut arbetarklassen ytterligare. Detta påverkar i sin tur både individers och familjers liv; arbetslösheten breder ut sig, framtidstron minimeras. Detta används av högern för att underblåsa främlingsfientligheten.

Storkapitalisterna, monopolen, har som enda syfte att mer och mer etablera sig i hela samhället för att utnyttja alla lämpliga förhållanden. I dag finns det ingenting i samhället som inte negativt påverkas av kapitalismens globala agerande. Genom EU minimerades fördelningen av BNP till det arbetande folket och de nationella rättigheter som arbetarklassen tillkämpat sig under de gångna århundradena har till största delen försvunnit.

Pyramid_of_Capitalist_System

Medan kapitalisternas tillgångar ökar utnyttjar de regimen och skaffar sig rikedomar samtidigt som arbetarklassens inflytande minskar. Arbetande människor blir fattigare dag för dag. Sverige är inte detsamma som på 1970-talet! Människor har tappat tilltro till en bättre framtid i detta kapitalistiska system; pensionärerna har tappat hoppet om att få behålla värdet som medborgare, gamla missköts eller förnekas vård och uppehälle på grund av det som kallas sparkrav. Unga har inte längre något framtidshopp.

Å andra sidan etablerade kapitalisterna sina rikedomar över hela världen för snabba vinster och för att stärka sitt imperium. Monopolen som breder ut sig över alla kontinenter och suger ut mänskligheten på alla tänkbara sätt drunknar i rikedom. Statsapparaten skär ner ytterligare på sociala rättigheter för arbetarklassen, för barnfamiljer, gamla och unga, på bekostnad av det arbetande folkets inflytande över denna statsapparat.

De senaste budgetförhandlingarna visade att inte ens med denna segregationspolitik kan makthavarna behålla kontrollen. Folk förvirras av både vänster- och högerpolitisk borgerlighet. Opportunistisk vänster och radikal höger går hand i hand och leker med folkets framtidshopp. Den parlamentariska arenan är som en lekstuga; ju fler svårigheter det blir med att styra systemet desto fler konflikter trappas upp mellan de borgerliga politikerna. Detta kunde man förvänta sig men arbetarklassen förmår inte se det.

Kommunisternas roll är här viktigare än någonsin, och Sveriges kommunistiska parti (SKP) är den enda kraft som kan upplysa om detta eftersom det inte är beroende av några borgerliga förbindelser.

Framöver bör fackföreningsfolk, äkta demokrater och socialister tänka igenom saken ordentligt för att dra lärdomar av just denna situation. Denna vacklande vänsterns politik är inte långsiktig, är ingen lösning för arbetarklassens framtid. Med kompromisser, med denna hänsyn till opportunismen kan man inte leda arbetarmassorna och kan inte vara deras röst!

Kommunister bör påverka och snabbare och effektivare avslöja systemets svagheter och aktörernas samspel mot arbetarklassen. Kommunister bör dra slutsatser, använda dem och argumentera på arbetsplatser och överallt där folkmassorna finns.

Kommunister måste avslöja fascismen, fascismen finns alltid i kapitalismens bakficka.

9 maj 1945

När kapitalismen inte längre kan styra, inte kan behärska den sociala och ekonomiska situationen och krisen fördjupar sig då slåss den radikala högern öppet, spelar ut massorna mot varandra, gör kupper när tillfället ges och går över till öppen fascistisk diktatur.

I dagsläget ser det inte ut som om Sverige var nära en fascistisk diktatur. Men erfarenheter har många gånger bevisat motsatsen, fascism kan visa sig under olika kamouflage.

Det finns öppen militariserad diktatur och det finns civilkamoflerad diktatur. Sverige är redan långt inne i den andra.

Vi kommunister bör samlas, förbereda arbetarmassorna för aktion, fackföreningar bör påverkas, kommunister bör bygga goda relationer med företrädare för arbetarklassen. Ungdomar bör upplysas, klasspolitikens tempo för demokrati och socialism måste höjas.

Ali Kinali, SKP

Några funderingar om nyvalet

Den som är politiskt intresserad av detaljer skall finna att grunden för nyvalet inte består i politiska klassfrågor utan i helt andra saker. Jag för min personliga del är övertygad om att Alliansen på detta vis visar svenska folket vad som händer med kaos och regeringskriser när man inte samtalar med SD. Jag har i dag läst två stycken av varandra oberoende borgerliga kolumnister som just gjort en stor sak av enfalden att inte kunna prata med landets tredje största parti om annat än invandring. Alliansens tänkare vill i god tid kunna ersätta KD med SD och därmed säkra regeringsmakten. Det här har ju naturligtvis Stefan Löfven fattat. Han kan då svara på två sätt. Han valde att söka samarbete med Fp och/ eller Cp. Han hade även kunnat mobilisera inte minst LO mot den borgerliga politiken som Alliansen och SD står för, men det gjorde han alltså inte. Det beror på att Stefan Löfven och hans rödgröna skapelse delar Alliansens grundläggande värderingar om sakernas tillstånd.

  1. Vinster i välfärden. Den rödgröna regeringen köpte Vänsterpartiet med att tillsätta fyra utredningar om hur vinstdrivande företag inom välfärden skall organiseras. Utredningarna skall vara klara med var sitt betänkande 2018.
  2. A-kassan. Den rödgröna regeringen har lovat att höja ”taket” i A-kassan till 24 000:-/mån. Det innebär att A-kassan kommer att höjas med ca 250:-/dag i 100 dagar, sedan sänks den igen till utsvältningsnivå. Enligt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är det rimligt med en låg ersättning från A-kassan för att öka incitamentet för att söka nytt jobb.
  3. Avskaffa Lex-Laval. Regeringen med minister Ylva Johansson i spetsen har förklarat att vallöftet att avskaffa Lex-Laval inte är genomförbart då det i så fall skulle strida mot EU:s lagstiftning. Det kommer alltså även i framtiden inte att vara möjligt för offentliga (kommuner, landsting och stat) att kräva att i Sverige gäller svenska avtal.
  4. Sänkt pensionärsskatt. Regeringen har i den nedröstade budgeten ett förslag om sänkt pensionärsskatt för vissa med 100:-/mån. I förslaget ingår också en skattehöjning för de pensionärer som efter 65 års ålder jobbar hel eller deltid.
  5. Avskaffa Fas 3. De rödgröna har gjort stort nummer av att man skall avskaffa det förhatliga fas 3. Man kommer att avskaffa namnet Fas 3, ingenting annat. De som deltar i det ”nya” Fas 3 kommer aldrig att få vad olyckan Ylva Johansson ljuger om när hon talar om avtalsenlig lön. Framtida Fas 3:are kommer att som nu få en ersättning som är baserad på A-kassans lägsta nivå.
  6. Satsning på infrastrukturen. Skillnaden mellan den borgerliga budgeten och den rödgröna är att de rödgröna satsar 1 miljard mer till underhåll för järnvägen. 1 miljard i detta sammanhang är mindre än en droppe i Atlanten.
  7. Krigsmakten. Där vill de rödgröna lägga till ytterligare 3 miljarder i förhållande till Alliansens budget.
  8. Så här kan vi hålla på hur länge som helst.

Lars Lundberg

 

 

Angående nyval, tillika tuppfäktningen i lekstugan mellan centervänster och centerhögerblocken.

Budgetarna mellan de olika blocken var inte så olika men nu ska systemet stärkas till varje pris och det genom ett nyval, genom att “ta ansvar” för det bestående, plundrande kapitalistiska systemet med några olika förtecken. För detta ändamål kommer också SD väl till pass, för att än mer kunna tänja på gränserna till förmån för monopolkapitalet.

Tupp

Vi lever i en tid när de flesta erkänner att de är arbetande människor, just för det enkla faktum att så är fallet samt att det ligger något hedervärt i detta. Att dessa arbetande människor däremot skulle ingå i ett sammanhang aktar sig den samlade borgerligheten noga för att avslöja: Därför tar de parlamentariska partierna, borgerliga eller opportunistiska, aldrig ordet arbetarklass i sin mun. Arbetarklassen sägs ha försvunnit, för att de arbetande inte ska få för sig att göra gemensam sak mot den borgerliga, kapitalistiska politiken och dess exploaterande system. Finns ingen arbetarklass- finns ju heller ingen klasskamp.

De borgerliga demagogerna fortsätter tillsammans med opportunisterna att bedra arbetarklassen genom att splittra upp den i olika grupper, i synnerhet genom allt tal om en medelklass som är så omfattande att det är genom striderna om rösterna från denna som omvalet kommer att stå. Inget tal om arbetarklass här inte.

De talar självfallet inte om hur förhållandet till produktionsmedlen mellan arbetarklass och ”medelklass” händelsevis särskiljer sig från varandra, eftersom där inte finns någon skillnad. Således är de inte två olika klasser.

Ytterligare och vid andra tillfällen används ordet “maktelit” i stället för monopolkapitalism, för att människor inte ska förstå att det mellan arbetare och kapitalister föreligger en klar motsättning, i det att det enda som skapar ett värde är de arbetandes arbete- i varuförädlingen, den enda skaparen av de vinster som “makteliten” kan göra sina vinster av.

Kapitalism

Eftersom vinsterna ensidigt går till denna maktelit och ständigt ökar, trots kapitalismens kris, finns det inte någon anledning att misstänka att arbetarklassen skulle ha försvunnit.

Vi har alltså två klasser, en arbetande och en som lever av den stora majoritetens arbete. Det har vi under senare tid fått alltför många exempel på: bl.a. bygget av det Nya Karolinska Sjukhuset, där t.ex. Skanskas vinster med hjälp av det engelska blufföretaget Innisfree via skatteparadiset Luxemburg går rakt ned i fickorna på några få monopolkapitalister. Toppen av ett isberg och miljarders miljarder kronor som aldrig kommer att räknas in i BNP. Miljarder som aldrig kommer tillbaka till samhället, till skolan vården, omsorgen och/eller kulturen.

Det är denna utsugning av de arbetande som de samlade partierna i Riksdagen vurmar för i val till EU:s bluffparlament, i Riksdagsval, regionala val och omval.

Ett kommunistiskt parti däremot tar ställning ur ett arbetarperspektiv och för socialism. Det väljer inte att få några små smulor extra för att den råplundrande kapitalismen fortsättningsvis ska få fria tyglar.

Ett kommunistiskt parti godkänner inte vilka reformer och förslag som helst, så fort de av de bedragande opportunismen sägs gynna de arbetande. Kampen för ett klasslöst, jämlikt och rättvist samhälle går inte genom borgerliga val eller borgarnas tillåtelse. Den går genom klasskamp för socialism och medvetenheten om denna. Allt annat är opportunism, borgerlighet och förljugenhet, ett sätt att köpa ut delar av arbetarklassen i syfte att låta det kapitalistiska systemet bestå.

SKP valstugaSKP tält1

Sveriges kommunistiska parti anser att den klassmedvetna arbetarrörelsen måste stärkas och den stora del av arbetarklassen som över decennier via val och annat lurats att gynna en politik som stödjer kapitalismen i olika nyanser måste vakna upp ur sin törnrosa-sömn.

Den enda lösning som återstår för arbetarklassen är den genom Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), för en positiv utveckling av klasskampen i Sverige.

Ett starkare SKP för att arbetarklassen ska få en riktig företrädare. Arbetarklassen ska inte luras att lita på fagra löften från alla de borgerliga partier som stödjer kapitalismen. Arbetarklassen måste frigöra sig från alla illusioner att något av de nuvarande parlamentariska borgerliga eller opportunistiska partierna försvarar dess intressen.

Rise up

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)

Kjell Bygdén

För 40 år sedan upprättades i Berlin den antifascistiska skyddsvallen mot krigsfaran från Väst

Publicerat år 2001 på Riktpunkt

Den 13 augusti 1961

Med 40-årsdagen för ”muren”, DDR:s åtgärder för att säkra sin statsgräns, uppnår de hysteriska angreppen mot den socialistiska ”orättsstaten” nya höjder. Hetskampanjen omfattar alla från yttersta högern till partier som kallar sig ”vänster”. I deras antikommunistiska utfall förvandlas en legitim statsgräns till ”fängelsemur”. De berättar inte om verkligheten denna sommar 1961, om att risken var överhängande för utbrottet av ett nytt ”het” krig. Att krig kunde förhindras hänger direkt ihop med ”muren” i Berlin.

I början av augusti 1961 visade västtyska TV en sändning med ordföranden i USA-Senatens utrikespolitiska utskott, J William Fullbright, som under flera decennier hade ett avgörande inflytande på Washingtons internationella politik.
Fullbright uttryckte sin förvåning över att ryssarna och Östtyskland med tanke på den krigsfaran som hade uppstått i Mellaneuropa på grund av den förda politiken ”vid krigets rand” ännu inte hade stängt gränsen i Berlin, vilken inte bara var en vanlig statsgräns, utan en högexplosiv gräns mellan två motsatta samhällssystem.
Fullbright gjorde sitt uttalande den 30 juli (!) i amerikansk TV. Västtysk TV återgav hans åsikt några dagar före den 13 augusti.
Flera decennier senare, efter socialismens fall, publicerade Der Spiegel (52/1993) senatorns hela deklaration: ”Sanningen är ju, och från den utgår jag, att ryssarna i alla fall när som helst kan stänga gränsen. Jag menar vi ger inte upp allt för mycket…för om de vill stänga av gränsen skulle de redan kunna göra det nästa vecka -. och det till och med utan att bryta något avtal. Jag förstår inte, varför östtyskarna inte redan för länge sedan har stängt sin gräns, för jag tror att de har all rätt till detta.”
Man kan tolka detta uttalande som verklighetsinsikt att Sovjetunionen och Warszawafördragsländerna förr eller senare vara tvungna att göra det oundvikliga för att förhindra att läget i Europa hamnade utanför all kontroll.
Situationen i Berlin hade varit spänd alltsedan västmakterna splittrat staden genom att den 23 juni 1948 införa en egen valuta i västzonerna,. ”Frontstadspolitik”, ”Berlin – den billigaste atombomben mot socialismen” och liknande metaforer tillhörde den tidens vanliga språkbruk och tankesätt i Väst. Framför allt Västtysklands reaktionära politiker agerade utifrån den fasta övertygelsen och viljan att snarast möjligt återerövra DDR. Sovjetunionen hade 1958 föreslagit att omvandla Berlin till en Fri och demilitariserad stad, men västmakterna hade avslagit detta. De behövde ”pålen i köttet av DDR” för sin antisocialistiska obstruktionspolitik.
1961 höll situationen på att tippa över. Västberlin hade med ofantliga summor från Väst rustats upp till ett ”skyltfönster för den fria Västvärlden”. Folk i Östberlin och DDR överhuvudtaget skulle demoraliseras.

”Upprättandet av muren markerade samtidigt Östpolitiken början: avspänning istället för konflikt, fredlig samexistens istället för kalla kriget.”
Westdeutsche Allgemeine Zeitung 5 aug 1986

En omfattande människohandel med ett cyniskt belöningssystem utvecklades. Tiotusentals människor, ofta med hög specialutbildning, köptes över gränsen, dels för att målmedvetet skada DDR, dels för att fylla egna behov på västsidan. Läkare, forskare och kvalificerade yrkesspecialister lockades över gränsen med enorma summor. Skickligt skapade DDR:s fiender brister och störningar i försörjningen och därmed missmod och osäkerhet i befolkningen. Stigande köpkraft i DDR kolliderade med sjunkande varuproduktion. Mer än 100 000 människor som bodde i Berlin och omnejd arbetade i Västberlin med dess förmånliga löner. De drog fördel av DDR:s låga hyror, sociala skyddsnät och billiga konsumtionspriser. Spekulationen med DDR-mark orsakade landet enorma förluster . Genom den öppna gränsen hade infiltratörer och sabotörer fri tillgång till sina mål i DDR. Västsidan iscensatte sammandrabbningar och organiserade försörj-ningsproblem. I Västberlin etablerade sig med starkt stöd av myndigheterna ett helt nätverk av kriminella organisationer vars enda uppgift var att ”åderlåta” DDR. I den unga socialistiska republiken blev läget allt mera ohållbart. Samtidigt bedrev de västliga medierna en oavbruten kampanj mot andra sidan. Västtyska politiker drömde offentligt om att med klingande spel tåga genom Brandenburger Tor.
Västberlins första borgmästare, Ernst Reuter (SPD) talade om Västberlin som ”vår nyckel för att öppna porten mot Öst”. Synen på Västberlin som en viktig störfaktor mot socialismens uppbygge bestämde atmosfären och agerandet. Den ekonomiska skadan som uppstod för DDR genom den målmedvetna västliga destabiliseringspolitiken mellan 1950 och 1961 beräknas till ca 120 miljarder mark. Professor Fritz Baade, direktör för Institutet för världsekonomi i Kiel och SPD-ledamot i Förbundsdagen räknade ut att Västtyskland fram till 1961 hade en skuld till DDR på långt över 1 miljard mark och sade att ”vårt välstånd är en följd av diskrimineringen av DDR”.

I juni 1961 sade Västtysklands regeringschef Konrad Adenauer: ”Vad som ligger öster om Elbe och Werra är Tysklands olösta provinser. Därför lyder uppgiften inte återförening utan befrielse”.
Franz Josef Strauss (CSU), dåvarande västtysk försvarsminister, angav målsättningen efter en USA-resa: ”Vår planering – i början diplomatiskt-politiska steg, i mitten ekonomiskt-tekniska steg och i slutet militära.” I USA hade han talat om ett förestående ”inbördeskrig i Östtyskland” och hotat: ”Andra väldskriget är inte slut än! … i den militära planeringen finns numera numera fallet Rött”!
Der Spiegel skrev i juli 1961 angående CDU/CSU:s planer: Ostzonen ska ”befrias” och med ett ”befriat Polen” ska förhandlas om ”återlämnandet” av Tysklands förlorade Östområden. Invånarna i Kaliningrad (f d Königsberg) lovades ett befriat Östpreussen… Andra politiker stannade i sina offentliga drömmar och planer inte ens vid Ural.
Den 10 augusti 1961 inspekterade BRD-general Speidel, befälhavare över Natotrupperna i Mellaneuropa, sina enheter vid gränsen mot DDR. Bundeswehr-generalinspektör Heusinger rapporterade sju divisioner i beredskap för att omgående uppfylla vilket uppdrag som helst. Det hör till bilden att både Speidel och Heusinger varit fascistiska generaler som aktivt hade varit delaktiga i planen Barbarossa, Hitlertysklands överfall på Sovjetunionen 20 år tidigare.
Bonns generalstab förfogade 1961 över en miljon militärt utbildade krafter. Alla övningar under den tiden hade en tydlig inriktning – ett ”begränssat krig” mot DDR.
***
Till bilden hör också att USA under den tiden uppnådde nya rekord i rustningsindustrin. Medan den amerikanska industrin i sin helhet mellan 1950-59 hade ökat sin omsättning med 54 procent, steg omsättningen för de 11 största rustningskoncernerna med 183 procent.
I mars 1958 hade tyska Förbundsdagen sagt ja till utplaceringen av amerikanska kärnvapen på västtysk territorium.
I USA hade John F Kennedy tillträtt sitt ämbete med det uttalade målet att förhindra ”ett andra Kuba” i Latinamerika och lidit ett snöpligt nederlag med sin invasion mot Kuba i Playa Giron. Motsättningen med Sovjetunionen balanserade även här vid randen till ett storkrig.

”Det största hotet som finns gentemot USA är möjligheten att Nikita Chrustsjov träder fram med en fredsplan som inte kan tillbakavisas. Han skulle frammana den st örsta ekonomiska depressionen som USA någonsin upplevt, för att vår rustningsindustri står varje år för 50 miljarder dollar köpkraft.”
T Coleman Andrews,
president för ett av USA:s största försäkringsbolag i oktober 1960

Den 14 april 1961 försatte USA sina trupper i Tyskland i stridsberedskap. Sovjet svarade med en liknande order till sina trupper.
Västtysklands försvarsminister Strauss krävde taktiska kärnvapen för BRD och en utökning av Bundeswehr från 12 till 18 divisioner. Samma dag begärde Kennedy en rigorös ökning av rustningsutgifterna. 24 timmar senare godkände senaten detta krav.
För att förbereda ”Dagen D”, störtandet av arbetare- och bonderepubliken, eskalerade de västtyska monopolen det ekonomiska kriget mot DDR. På hösten 1960 sade Bonn upp de bestående handelsavtalen med DDR. Visserligen togs beslutet senare tillbaka, men i DDR:s ekonomi, som var beroende på viktiga leveranser från BRD, uppstod svåra problem och osäkerheten växte.
Alla dessa omständigheter visar att stängningen av gränsen i Berlin, mellan de två samhällssystemen, inte bara var en fråga om förhållandet mellan Västberlin och DDR, utan i högsta grad ett resultat av det tillspetsade läget mellan de två motsatta blocken i världen som i Berlin stod öga mot öga mot varandra.
Händelserna satte sin prägel på utvecklingen i ”Frontstaden Berlin”. En lösning av den explosiva situationen var nödvändig. I den delade staden Berlin med allierad maktuppdelning kunde denna lösning endast finnas inom en internationell ram. Initiativet utgick från Sovjetunionen som del i dess ansträngningarna att rädda freden i Europa under de tillspetsade internationella förutsättningarna.
***
Den 3/4 juni 1961 träffades Chrustsjov och Kennedy i Wien. USA informerades om Warszawapaktens avsikt att stänga gränsen i Berlin, som dittills hade hållits öppen för att underlätta förhandlingarna om ett fredsavtal och för att möjliggöra så normala relationer till Västberlin som möjligt. Kennedy ställde tre villkor: 1. Frihet för Västberlin att välja sitt egna politiska system; 2. De västliga truppernas rätt att stanna i Västberlin och 3. Obehindrad kommunikation mellan Bonn och Västberlin.
Chrustsjov accepterade.
Den 3-5 augusti rådslog ledarna för de kommunistiska partierna i Warszafördrags-länderna om de nödvändiga åtgärderna för att förhindra en hotande imperialistisk aggression.
Den 12 augusti 1961 avvisade Västtyskland Sovjetunionens memorandum angående en gränsreglering för att stabilisera freden i Europa, på samma sätt som Bonn och Washington tidigare avvisat alla förslag från socialismens länder om en förening av de båda tyska staterna inkl bildandet av en konfederation. Medvetna om sitt ansvar reagerade Warszawa-fördragets regeringar med att införa en pålitlig kontroll över gränsen till Västberlin, så som det är brukligt vid varje suverän stats gränser.
***
På grund av de speciella förutsättningarna för denna gräns som skar tvärs genom en stad, genom gator och hus och alla kommunikationssystem, var man tvungen att bygga en mur. Tiotusentals i arbetare i frivilliga försvarsenheter, armé, polis och gränspolis hjälpte tillsammans med enheter av Sovjetarmén under natten till 13 augusti till att stänga gränsen. Snabbt och överrraskande för de västliga underrättelsetjänsterna. Krigsbrandhärden Västberlin togs under kontroll, DDR:s statsgräns, inklusive gränsen till Västberlin, säkrades .
I Väst öppnades slussarna för en ohejdad propagandakampanj mot ”muren”.

I DDR identifierade sig många medborgare med den ”antifascistiska skyddsvallen” som satte stopp för parasitärt utnyttjande av gränsen och västfolk som billigt handlat i Öst. Många DDR-medborgare hoppades att man nu hade skapat förutsättningar för en inre konsolidering och demokratisering. Bättre arbetsdisciplin, ökad arbetsproduktivitet, omfattande byggprojekt i Berlin och betydligt större arbetsro blev resultat som många gladdes åt.
Naturligtvis fanns det också negativa röster i DDR. Både av människor som hade profiterat på den öppna gränsen och av delade familjer som nu hade svårt att umgås. Gränssäkringen hade sitt pris. Men detta vägde lätt i förhållandet till det lidande som ett nytt krig hade inneburit.
***
Den västliga propagandan brukar gråta krokodiltårar över att muren stängde in DDR:s medborgare. Men sanningen är att Västtyskland gjorde allt för att isolera den andra tyska staten. Med den ökända Hallsteindoktrinen hotades alla i och utanför BRD som sökte normalt umgänge och utbyte med det socialistiska Tyskland. I Västtyskland sattes folk som hade kontakt eller reste till DDR under yrkesförbud och ibland t o m i fängelse. Så tårarna över att människorna spärrades in gällde i sanning de avskurna möjligheterna till antisocialistiskt mullvadsarbete.
Tyvärr följde även Sverige de västtyska kraven på att representera hela Tyskland. Men efter idogt arbete av progressiva demokratiska krafter här i landet upptogs 1973 diplomatiska relationer.
DDR-medborgarna upplevde den från Väst påtvingade isoleringen naturligtvis som ett äkta problem, inte minst för att landet blev avskuret från viktigt handels- och forskningsutbyte. Men det hade ingenting att göra med den kontrollerade gränsen i Berlin, utan med motsättningen mellan de två politiska systemen.
***
Västmakternas politik gentemot socialismens länder ändrades efter den 13 augusti 1961 från det konfrontativa ”roll back bakom Ural” till konseptet om ”förändra genom att omfamna”.
Omfamningen gav resultat, nu håller samma imperialistiska krafter på att etablera sin makt långt bakom Uralbergen. I Tyskland sätter man idag ansvariga politiker och officerare, som bevakade gränsen av sitt land DDR i fängelse, medan ingen vill tala om de gränssoldater som västsidan mördade och de skador som man vållat en suverän stat. Gränsen mellan DDR och BRD, som under många år varit internationellt erkänt som en gräns mellan två suveräna stater, behandlas retroaktivt som en ”inre tysk gräns”, och DDR:s suveräna lagar kriminaliseras.
Men DDR:s gränsregim inklusive ”muren” hade inte hindrat FN att ta upp landet som medlemsstat, förhindrade inte DDR:s internationella erkännande i över 130 länder, inte heller ett antal internationellt viktiga avtal som rörde de båda tyska staternas ställning och förhållande till varandra. Gränsregleringen ifrågasattes inte heller när andra världskrigets fyra segermakter 1971 undertecknade avtalet om Västberlins speciella status, icke tillhörande BRD.
***
Allt detta förtigs idag av dem som för närvarande skriver segrarnas historia om Berlinmuren. De förnekar att DDR hade ett legitimt intresse att skydda sig mot den stat vars deklarerade mål var att krossa DDR.
”Muren” har räddat livet för många människor i Europa och främst i Tyskland. Gränssäkringen möjliggjorde inledningen av avspänningspolitiken i Europa. ”Varje åtgärd som förhindrar att krutdurken kan sättas i brand, måste inte vara dålig bara därför att den kommer öster ifrån”, skrev den borgerliga ”Libération” den 14 augusti
***
I dagens Västvärld firas Berlinmurens fall i november 1989 som symbol för socialismens slut. Ett decennium efter att DDR:s ”antifascistiska skyddsvall” har rivits ner, måste vi konstatera: det var det rätta namnet på ”muren”. Dess försvinnande har gjort freden i Europa mycket osäkrare. Västeuropas soldater krigar på främmande territorium i Jugoslavien. Nyfascismen har blivit ett reellt hot mot demokratiska landvinningar. När kapitalet lyckades att med klingande spel tåga genom Brandenburger Tor österut, följde i deras släptåg massarbetslöshet, kriminalitet och armod i stora delar av Europa.
Barbara Hagel

Tänk en sån’ fin bild den borgerliga och ”vänster”median sprider om Berlinmuren som revs för 25 år sedan.

DDR Tyskland

Systemets försvarare och administratörer fortsätter oförtrutet att trumpeta ut vackra ord om frihet och välfärd, allt det som skulle finnas där sedan “muren” och ”järnridån” hade fallit, densamma värld som Goebbels omtalade i radio redan den 12 februari 1945. Problemet är att om man tittar under ytan, finner man den ruttna kroppen av det system som utropades, kapitalismens.

I sammanhanget måste vi därför granska några detaljer för att se vad som är sanning och bedöma vad folket vunnit av detta. 

Muren Berlin

Första detaljen: Mycket har nämnts om murens fall men inget om varför muren byggdes, den 12-13 augusti 1961, dvs 15 år efter att BDR (Västtyskland) och DDR (Östtyskland) bildades.

1. I maj 1955 blir BDR medlem i NATO och börjar återmilitariseras, detta trots att de allierade var emot detta 1945. BDR börjar bygga en egen armé, detta trots att de allierade var emot detta 1945. USA började bygga militära baser med kärnvapen i BDR, detta trots att de allierade var emot detta 1945.
2. I Mars 1958, beslutade BDR:s riksdag att beväpna armén med moderna vapen, detta trots att de allierade var emot detta 1945.
3. I början av augusti 1961, sätter NATO sina centrala europeiskatruppstyrkor i krigsberedskap. US-amerikanska tanks kör ända fram till gränsövergången på Friedrichstrasse och möts strax av sovjetiska tanks på andra sidan. Samtidigt går USA-soldater och diplomatisk personal med militäreskort in i Östberlin för att demonstrera sin rätt att vistas där.
DDR Berlin 1961

Därför byggdes muren, det socialistiska DDR:s antifascistiska skyddsvall.

Andra detaljen: Murens fall åtföljdes av en stor plundring av offentlig egendom i DDR. Det handlar om Treuhand, som skulle privatisera allt som gick att privatisera i DDR. Under 4 år, kastades fler än 2.5 miljoner arbetslösa ut på gatan.

1. Ca 6.500 statliga företag privatiserades.
2. 4.300 företag gavs tillbaka till sina forna ägare, (till dem före kriget).
3. 45.000 byggnader gavs till det privata kapitalet.
4. Utöver de statliga företag som privatiserades lades 3.700 andra företag ned, varvid 400.000 arbetare blev arbetslösa.

Allt detta såldes ut till reapriser. Enligt tidningen Junge Welt visades i tysk TV (ZDF) hur Treuhand, som anförtroddes ”skötseln” av DDR:s statliga företag, privatiserade och sålde ut dem till oskäliga underpriser. Programmet bygger på en hittills hemlig rapport från 27 september 1995 av Bundesrechnungshof, där det bl a framgår att genom köp av östtyska banker fick bostadsföretagen sina statliga lån överförda till västtyska banker men fick nu i stället för räntor under fem procent betala över tio procent.

DDR Treuhand

Enligt JW är programmet ett förintande bokslut över Treuhands ”gnadenlosen Privatisierungseifer” (skoningslösa privatiseringsiver), som lämnade efter sig ett skuldberg på 256 miljarder D-mark, medan den förste chefen för Treuhand som mördades 1 april 1991 beräknade DDR-företagens värde till 600 miljarder D-mark. Självklart fanns i samband med detta många ekonomiska skandaler där pengar lades under bordet.

 

Tredje detaljen: I det förenade Tyskland räknas frihet och välfärd på följande sätt: 1 av 5 tyskar idag, dvs ca 16 miljoner tyskar ligger under eller på gränsen till fattigdom, (enligt det tyska arbetsmarknads-departementet):

1. År 2010 fanns i Tyskland 7,3 miljoner arbetare med en lön på 400 euro (ca 3.600 kronor) att leva på, dvs en av fem arbetare. 2003, sju år innan, var siffran 5,7 miljoner.
2. I dagens Tyskland innehar endast 29 miljoner ett fast arbete att gå till medan 12 miljoner jobbar med osäkra anställningsformer.
3. De reala lönerna är frysta sedan 90-talet och mellan år 2004-2011 sänktes de med 2.9%.
4. Tysklands prognosinstitut (DIW), nämner att barnfattigdomen i Tyskland är 16,4% jämfört med 14,5% för andra åldersgrupper.
5. Fattigdomsandelen för pensionärer är 14% medan de 5.000 rikaste familjerna har ökat sina förmögenheter med 50%, sedan 90-talet.
6. Konsultföretaget ”Towers Watson” nämner i en rapport att 24 bolag på Frankfurt-börsen i genomsnitt betalade sina chefer 6,6 miljoner euro i lön år 2011 jämfört med 2,6 miljoner euro år 2003
7. I BRD under 80-talet var lönerna som del av BNP 44%. Tio år senare var de 38% och efter 2010 är de inte mer än 35%.
Strejk Tyskland

 

Slutsatsen är att det som hände DDR, angår oss alla. Vi drabbade alla av kapitalets attacker i alla länder. Berlins mur revs men en annan, ännu högre och tjockare mur restes. Därför måste vi, arbetarklassen riva denna mur, för att kunna bygga en värld, som är fri från kapitalets förtryck- en socialistisk värld. Det har gjorts några försök förut, varvid misstag begåtts men detta har också lärt oss hur vi ska bygga denna värld, nästa gång, så mycket bättre.

DDRVinnare affischtävling Initiativet

 

Jannis Konstantis

SKP Stockholm firande av Oktoberrevolutionen

Oktober 20146

SKP och kommunisterna i Stockholm högtidlighåller den Stora Oktoberrevolutionens 97-årsminne i Folkets Hus i Bagarmossen.

Ett hundratal människor slöt upp i firandet, där det även bjöds på kulturella inslag samt många andra tal.

Den Ryska Socialistiska Oktoberrevolutionens årsdag är en faststående bemärkelsedag i den kommunistiska världsrörelsens kalender. I exillandet Sverige blir det en självklarhet att kommunister från olika länder gestaltar denna årsdag tillsammans. Oktoberrevolutionens seger och den socialistiska samhällsutvecklingen i arbetarnas och böndernas stat Sovjetunionen har påverkat många händelseförlopp i världen. I Sverige har den påskyndat rösträttsreformen och kvinnornas rösträtt samt semestertidens längd och välfärdspolitiken för att nämna några konkreta reformer. Samtidigt förstärktes arbetarrörelsens delning i en revolutionär och en reformistisk gren.

I Stockholmsförorten Bagarmossen som har kvar sitt Folkets Hus som samlingslokal njöt publiken av ett fylligt program med tal, sång och musik, diktläsning, kortfilm, kollektiv frågesport och goda smårätter. Stefan Lindgren, utgivare av nättidningen Ryska Posten, talade om Oktoberrevolutionens orsaker, förlopp och konsekvenser. Roberto Muños, tidigare chilensk student i Ukrainas näststörsta stad Charkov, berättade om den utbildning många unga människor från utvecklingsländer har fått  på Lumumba-Universitetet i Moskva.

Musikalisk höjdpunkt blev ryska visor och operaarior som framfördes av Irina Shevchenko Sjökvist och den grupp sångerskor som hon har samlat omkring sig i Sveriges huvudstad. ”Vi har mailat Ryska Federationens och Ukrainas kommunistiska partier att vi i dag firar Oktoberrevolutionen i Stockholm”, talade en förnöjd Irina om.

Festmötet nåddes under kvällen av ett meddelande att generalsekreteraren i Chiles Kommunistiska Parti, Juan Andrés Lagos, attackerats i hemlandet vilket fick mötet att författa ett protestuttalande.

På mötet fanns även Initiativet av europeiska kommunist- och arbetarpartiers uttalande om Ryska Socialistiska Oktoberrevolutionen tillgängligt som inleds med Lenins ord om revolutionen: ”Det viktiga är att isen är bruten; vägen är öppen och tillvägagångssättet står klart.”

Oktober 2014 Oktober 20141 Oktober 20142 Oktober 20143 Oktober 20144 Oktober 20145

Till Socialistiska Oktoberrevolutionens 97:e årsdag

”Det viktiga är att isen är bruten; vägen är öppen och tillvägagångssättet står klart” V.I. Lenin

InitiativetLenin

 

Den stora Socialistiska Oktoberrevolu­tionen i Ryssland 1917 är en historisk milstolpe i arbetarklassens kamp för att bryta kapitalisternas makt, att bygga socialism och att avskaffa människans utsugning av människan.

Bolsjevikernas revolution var resulta­tet av en explosiv skärpning av de so­ciala motsättningarna i det tsaristiska Ryssland under första världskriget, som gjorde landet till en svag länk i det globala imperialistiska systemet.

Att revolutionen förverkligades be­kräftar att bara ett kommunistiskt parti med revolutionär strategi, lett av marxismen-leninismen, byggt på arbetsplatserna och med närhet till folket, kan säkra arbetarklassens le­dande roll i dess allians med förtryckta folkliga skikt för ”det revolutionära språnget”.

Oktoberrevolutionen inledde en ny historisk era, eran av övergången från kapitalism till socialism. Det skedde genom att arbetarklassen i allians med fattiga folkliga skikt erövrade den po­litiska makten genom socialisering av produktionsmedlen, central planering och de arbetandes sociala kontroll, i syfte att upprätta det nya socialistisk-kommunistiska samhället, vars kri­terium är tillfredsställelsen av folkets behov.

Socialismen har gett ett stort bidrag till folkens kamp och det kan inte rase­ras genom lömska attacker från oppo­nenterna, de borgerliga och opportu­nistiska apologeternas.

Sovjetunionen spelade en avgörande roll i folkens antifascistiska seger i an­dra världskriget, med 20 miljoner döda och oräkneliga materiella förluster.

Arbetslöshetens problem var löst i de socialistiska länderna och rätten till arbetet garanterad. Arbetstiden blev sänkt och rätten till social säkerhet fastställd. Modern hälsovård och sann utbildning erbjöds utan kostnad och utgjorde folkets reella rättigheter. Det fanns äkta omsorg om barnen, ungdo­marna, unga par, de äldre och de sjuka.

Rätten till bostad, idrott, kultur och rekreation var säkerställd. Det var mot­vikten till imperialismens aggressivitet, det var en faktor för fredens försvar.

Sovjetmaktens landvinningar gav impulser till folkens kamp över hela världen.

Det kontrarevolutionära omstörtan­det av socialismen ändrar inget av vår eras karaktär.

Kommunisterna lär sig av felen, misstagen, kränkningarna av den so­cialistiska uppbyggnadens lagar som ledde till socialismens störtande och restaureringen av kapitalismen med smärtsamma konsekvenser för män­niskorna i de tidigare socialistiska län­derna och för alla människor.

Social utveckling går framåt med klasskampen som drivkraft.

Kapitalism, systemet som beror på människans utsugning av människan, har nått sina historiska gränser. Den leder till kriser, fattigdom och imperia­listiska krig.

Socialism är nödvändig och tidsenlig.

Makten finns i arbetarklassens händer.

Välfärden finns i händerna på de som producerar den.

En ny social organisation med tillfreds­ställelsen av folkens behov som krite­rium.

Länge leve den Stora Socialistiska Ok­toberrevolutionen.

 

UTTALANDE FRÅN EUROPEISKA KOMMUNISTISKA OCH ARBE­TARPARTIERS INITIATIV

Med anledning av en kommentar på vår hemsidan

Att riva ned det kapitalistiska systemet och ersätta det med ett socialistiskt är en uppgift för hela det arbetande folket, som har tröttnat på illgärningen och girigheten från de som äger produktionsmedlen och deras system. Att de som framställer produkterna och samhället inte får någon del av vinsten.

Att ett tiotal personer i dag har rikedomar som motsvarar världens halva fattigaste befolkning är ett resultat av detta. En vidare konsekvens av det kapitalistiska produktionsystemet är att 1000 -tals människor världen över varje vecka dör av undernäring, sjukdomar och i kapitalisternas eviga kriser och krig för att erhålla nya råvaru- och varumarknader.

När dessa fåtalet kapitalister (i Sverige med proportioner om högst 20 familjer mot resten) via sina “journalister” och politiker får uttala sig om “illgärningar” låter det sig omedelbart göras. Det är ju inte direkt folket under deras ok som skriver historien.

Vi kommunister anser att klassamhället med exploateringen är ett barbari som måste avskaffas. Det räcker inte att sätta en demokratisk etikett på det för att allt ska vara rättvist, vi lever lik förbannat under ett oligarkiskt samhällssystem.

Illgärningarna måste tillskrivas kapitalisterna och de som administrerar och skyddar deras ruttna system.

Socialism är vår framtid!

Många var de som tyckte att det var viktigast att rösta bort Moderat-alliansen och att gå emot Sverigedemokraterna: Utan att föra en politik som i något väsentligt skiljer sig från dennes. I detta tänkande befann sig ledarskapet för oppositionens partier. För att bli ett framgångsrikt recept, hade det varit nödvändigt att låta det avlöpa med en tydlig arbetarpolitik, med solidaritet och klasstänkande för att slå hål på de borgerliga förklaringsmodellerna.

Nu är ju inte de parlamentariska partier som säger sig vara arbetarklassens företrädare några fenor på nämnda områden, inte ens i valtider för att fiska röster.
Det behöver de inte vara när de nästan uteslutande kör enligt de borgerliga koncept som tryggar att kapitalisternas makt ligger ovanför alla demokratiska spelregler. När klassamhället, arbetets exploatering och numera också imperialismens krigföring mot folk i andra länder blivit en naturlig mellanmänsklig  relation.

Klassamarbete

Detta ställningstagande visar dock hur lite de parlamentariska partierna har att erbjuda de arbetande människorna, vilket är kritiskt när de utger sig för att vara arbetarpartier. Hur lika partierna är och hur låg det svenska folkets kännedom blivit om det klassamhälle som tillämpas och deras egen plats i det. Hur låg solidariteten blivit.

Att det huvudsakligen är de moderata väljarna som flyttar över till SD är endast ett mått på deras verkliga politiska och antisocialistiska hemvist, något som gynnats av att SD blivit/gjorts mer legitima och rumsrena.
Bevisligen finns också en och annan arbetare kvar i M, i tron att det är “Det nya arbetarpartiet.” Annars hade det inte nått 23%. Den politik de fört borde inte appellera till fler än några procent av befolkningen, osv, osv.
Alla de arbetande som sökt sig till M, SD gjorde det i avsaknad av klassperspektiv och för att en politik som borde representerat dem inte syntes. Såtillvida är arbetarklassen inte behjälpt av något av de partier som i parlamentet kämpar för borgerligheten och klassamhället med lite olika förbehåll.

stoppa antikommunism
Lösningen för arbetarklassens problem kommer inte att kunna läsas i någon av alla de borgerliga tidningarna. Därför fortgår också antikommunismen och fördumningskampanjen i de sistnämnda och i all media.
Ledargarnityret i de s k arbetarpartierna deltar i densamma. De ser mestadels till kapitalets väl, som vore det grundbulten för allt mellanmänskligt liv. De blundar för det klassamhälle de själva anammat, varit med om att forma och garanterar existensen för – I dag en abnormitet med massarbetslöshet, social och ekonomisk otrygghet, försämrad arbetsrätt, där de rika blir allt rikare på de fattigas bekostnad och de allra rikaste ekonomiskt kan leva sina liv några hundra gånger om medan de allra fattigaste har stora svårigheter att överleva dagen.

Detta är ingenting som kommer att förändras efter valet trots begränsade utsagor från “oppositionen” vad gäller t.ex. vinster i “välfärden”, begränsade vinstuttag och annat.
Så länge de privata vinstintressena (läs kapitalismen) finns kvar, kommer också vinsterna (läs stölden) från det gemensamt finansierade att fortgå.

Det enda parti som är pålitligt i detta avseende och som står för ett verkligt demokratiskt, (folkdemokrati) samhälle är SKP.

marx-lenin-engels

Att stjälpa det kapitalistiska systemet över ända är inte gjort i en handvändning. Men vår klasskamp  fortsätter för att det arbetande folket ska bli ägare av de produkter de självt skapar. För att folket ska bli ägare och förvaltare av produktionsmedel som industrier och råvarutillgångar samt ägare av banker och annat.
Människorna ska inte beskattas i allt de företar sig, däremot produktionen, där vinsterna uppstår. Vinsterna från denna ska bl.a. och oförbehållslöst betala och utveckla en vård, skola, omsorg och offentliga kommunikationer där människan står i fokus, i stället för att bli vinster åt privatkapitalet som situationen är i dag. Kort sagt komma ut i respektive verksamhet och vara människorna till gagn och i trygga arbetsmiljöer.

Den rådande parasiteringen som är lagstadgad och kallas demokratisk måste få ett slut.
Kom därför med i denna kamp och organisera dig i SKP- Sveriges Kommunistiska Parti!

Kjell Bygén
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)