Rapport från demonstration till stöd för folkets kamp mot Tia Maria- projektet i Peru

Resocal1
Sergels Torg den 5 juni 2015.
Tal av Fredy Ramos för RESOCAL

Kamrater:

RESOCAL (Nätverk för solidaritet med Latinamerika) är här för att på sex årsdagen av Bagua- massakern i Peru protestera mot att de peruanska myndigheterna som med stöd av Alan Garcia’s korrupta regering fördrev fler än 5000 Aguaruna infödingar och andra amazoniska minoriteter som levde runt El Raposo. Denna handling ledde till 33 döda, hundratals skadade och ett omfattande förtryck. Som så många gånger förut utfördes denna fördrivning för att gynna de stora transnationella gruvföretag och deras intressen att roffa åt sig djungelmark med målet att utvinna naturresurser därifrån.

 

Vi är också här för att fördöma USA:s och andra förrädiska regeringars så kallade “hjälp mot droghandel och terrorism” som endast är ett kamouflage för USA:s politiska expansion, syftande till att skydda dess geostrategiska intressen och återerövra det som förr var “USA:s backgård.’’

 

Genom interventioner i suveräna stater och genom Stilla havs-alliansen, försöker USA försvaga de lokala projekten i Latinamerika och hindra en integration och ett enande av Latinamerikas länder och folk samt att försvaga de lokala regeringar som har skapat MERCOSUR, UNASUR och ALBA. De organisationer som integrerar och kämpar för att ta bort de nordamerikanska militärbaserna från området.

 

Vidare fortsätter USA:s sydkommando, trots bakslaget efter nedmonteringen av Manta- basen i Ecuador, att förstärka sin närvaro genom de militärbaser som finns i de länder som är medlemmar i Stilla havs- alliansen, bl.a. genom att utöka dem. Allt detta sker med stöd av Ollanta Humalas regering, som med stöd av de mest konservativa sektorerna givit efter för Vita husets, och befälhavaren för USA:s sydkommandos krav.

 

Peru har därmed på grund av Ollanta Humalas beslut blivit det enda landet i Latinamerika som förutom nio militärbaser också har givit USA:s fjärde flotta tre marinbaser för sin återupprustning.

 

Som om detta inte vore nog, har hundrasextio (160) nordamerikanska soldater kommit till Peru under februari månad. Dessa kommer att ökas med fler än tretusensexhundra (3 600) soldater som anländer under september månad. Humalas regering har sagt att dessa styrkor ska vara där för att träna Perus militär i kampen mot droghandeln och terrorism, dock nämner inte Humala att när DEA (den nordamerikanska avdelningen för kampen mot droghandeln) gjorde samma sak så ledde det till ineffektiva resultat och att Peru blev världsledande i produktionen av PBC, som betecknas vara en kokain produkt.

 

Tvärtemot Humalas utsago, används repressiva metoder mot demonstranter och folklig mobilisering i den träning som USA:s militär ger de peruanska trupperna.

 

Detta kan ses oroväckande på grund av den senaste tidens demonstrationer och folklig kamp i Tambo-dalen, i opposition mot det hårdhänta förtryck som har utförts av regeringen och Tia Maria projektet genom Southern Copper Corporation.

 

När dessa protester började, blev regeringens svar brutal och mycket impopulär, i det den tog hjälp, inte enbart av polisstyrkor men också av armén i sina försök att kuva demonstrationerna. President Humalas personliga svar var att anklaga de fackliga ledarna, bönderna och bybefolkningen för att vara förbrytare, mördare och utpressare, med andra ord kriminalisera demonstrationerna, precis som Barack Obama försökte mot de antirasistiska demonstrationerna i Baltimore, Maryland.

 

Dessa exempel visar att de båda förtryckande regeringarna har ett gemensamt: När folket ska tystas så görs det med blod och eld.

 

Som vi har sagt tidigare så står vi sida vid sida med vårt folk. Vi solidariserar oss med dess kamp, vi fördömer orättvisorna som det utsätts för och vi håller President Ollanta Humalas regering ansvarig för Perus militarisering, morden som den har genomfört och förtrycket som regeringsstyrkorna har utsatt oskyldiga människor för. Människor vars enda brott var att uttrycka sin rätt att bli hörda och respekterade.

 

Samtidigt vill vi nämna framgången genom det stöd som regionen Islay fick av sju andra regioner i Peru samt deras krav på att gruvprojektet Tia Maria ska stoppas.

 

NEJ TILL MILITARISERINGEN AV PERU!

 

NEJ TILL TIA MARIA!

 

TAMBO-DALEN SKA INTE SÄLJAS, DEN SKA FÖRSVARAS!

 

LEVE DEN NATIONELLA STREJKEN DEN 9 JULI!

Resocal

Stoppa ACE, Stoppa NATO!

Idag den 25 maj, då 9 länder, de flesta NATO-länder, startade världens största militära flygövning under Sveriges, Finlands och Norges ledning, samlades upprörda människor på Medborgarplatsen i Stockholm för att ge stöd till kampanjen STOPPA ACE, Arctic Challenge Exercise- Övning mot utmaningar i Arktis- är själv en jättestor utmaning för säkerheten i nordområdena, för folk i Norrbotten och Västerbotten, främst samerna, samt för djurlivet under denna årstid.

I två veckor befinner sig upp till 115 stridsflygplan i luften samtidigt, över en tredjedel av Sveriges yta. ACE kunde inte stoppas, men media blev tvungna att för första gången rapportera om militärövningarna.

Stoppa ACE1 Stoppa ACE2 Stoppa ACE3 Stoppa ACE4

 

 

Presskonferens med Fernando Gonzales, Kuba, – en av De Fem

På inbjudan av Svensk-kubanska föreningen besökte Fernando Gonzales Stockholm helgen 17-20 april. På en presskonferens på Solidaritetshuset måndag den 20 april svarade han på frågor om sitt och sina fyra kamraters öden som politiska fångar i USA och den beundransvärda internationella solidaritetsrörelsen för deras frigivning.

Fernado GFernado G 1

Riktpunkt:

– Med tanke på att många i väst har avfärdat dig och dina kamrater som kubanska spioner vill vi gärna från din egen mun höra vilka som var motiven för dig, dina kamrater och ditt land att fingera en flykt från hemlandet till södra Florida, USA, för att skaffa information om exilkubaners verksamhet mot Kuba. Ett underrättelsearbete som slutade med att ni tillfångatogs i september 1998.

Fernando G:

– I USA:s brottsbalk finns inte begreppet spion och vi åtalades inte heller för spioneri. Ordet användes av USA:s regering, media och enskilda på ett medvetet sätt för att från början skapa en negativ bild. Det finns politiska och moraliska motiv för vårt handlande. Vi samlade information, inte om USA, dess regering eller underordnade institutioner. Vi observerade grupper som var terrorister. Under 1990-talet miste 3000 kubaner livet och ytterligare 2000 fick fysiska men efter olika typer av attentat, planerade och genomförda av terrorister bland exilkubaner. Det började redan i och med revolutionens seger och dit räknas också 600 attentatsförsök mot Fidel Castro. USA har aldrig rört ett finger för att sätta stopp för detta. Så Kuba hade inget val, det gällde att rädda människoliv och inte bara kubanska sådana. Bombanslag mot turisthotell drabbade även icke-kubaner. Det är  förklaringen till vår mission. Vi var inga spioner.

På en fråga om hur 16 års fångenskap har kunnat uthärdas av en som var 35 år vid häktningen, svarade Fernando att man växer på flera plan, framför allt politiskt och som revolutionär, men även individuellt och psykiskt när man lär sig att hantera livet, kriser och lidande. Man får ökad livserfarenhet. Vetskapen om att män och kvinnor ute i världen kämpade för oss, offrade tid, resurser och energi stärkte oss. Vi såg CSN-nyheter och läste New York Times och förstod att det fanns kriser som människorna som hjälpte oss levde i. Arbetarrörelsen förkommer ju inte i officiell press men vi fick brev från vanliga människor och vi fick böcker. Så lärde jag mig också om USA. Jag har präglats av fängelsetiden men även av min tid i Angola där jag kämpade på befrielserörelsens sida.

Som svar på en annan fråga, om förhållandet mellan de fem kubanska fångarna (som satt isolerade från varandra i fem olika högriskfängelser) och medfångarna, beskrev Fernando märkliga förhållanden. Att cirka 98 procent av fångarna i USA aldrig har kommit till en rättssal där deras fall har kunnat prövas. De Fem däremot var dömda och betraktades med respekt av medfångarna som förstod efter ett tag att kubanerna var politiska fångar. Medfångarna kunde också fråga varför Fernando fick så många brev och böcker som han kunde lämna vidare.

– Vi var aldrig med i de inre konflikterna. Vi respekterade varandra och förhöll oss medmänskliga, sade Fernando.

Fernando talade också om Fidel Castro som år 2001 gjorde utfästelsen: ”De Fem ska återvända”.

– Han är alltid min commendante!

Fernando och René blev fria först, men den 17 december 2014 var alla fem fria och tillbaka på Kuba. Frigivna i utbyte mot Alan Gross, även om Obama säger något annat. Frigivningen blev en del av överenskommelsen mellan Kuba och USA som i sin tur är ett bevis på att USA:s kubapolitik har visat sig vara ohållbar. Fernando säger att Kuba välkomnar den inledda processen. 70 procent av kubanerna har vuxit upp under blockaden (som till största delen är kvar) och före Obama har hotet om militär aggression inte varit långt borta. Kuba har, så Fernando, inte övergett en enda av sina principer. Det finns inga förväntningar om att USA blir en vän, men motsättningarna som finns kvar och kan bli mera komplexa kan läggas upp på bordet på ett nytt sätt.

Uttalande från Svenska Fredskommitténs årsmöte 2015

svenska-fredskommitten

Krig och krigshandlingar pågår i Ukraina och Mellanöstern. Vi kan stå på gränsen till ett nytt storkrig.

Mitt i allt detta genomförs den största militära flygövningen i världen, ACE, i norra Sverige den 25 maj till den 4 juni. Över 100 flygplan varav många från NATO-länder kommer att öva i ett område som sträcker sig över en tredjedel av Sveriges territorium.

Vad sänder detta för signaler? Hur ska omvärlden kunna tro på Sveriges alliansfrihet? Sverige har under en lång tid varit en röst för fred och avspänning i världen. Nu riskerar vi att bli en röst för krig och militär upprustning.

2014 har den dåvarande regeringen i Sverige undertecknat det så kallade Värdlandsavtalet med NATO, vilket tillåter permanent utländsk militär närvaro i vårt land.

Svenska Fredskommittén kräver:

– Svenskt territorium ska inte vara platsen för spänningsskapande militärövningar tillsammans med NATO-länder.

– Sverige ska istället vara en verklig röst för freden. Vi behöver samarbete istället för konfrontation. Det är dags för en ny avspänningspolitik.

– Det så kallade Värdlandsavtalet måste rivas upp.

Svenska Fredskommitténs årsmöte
Göteborg 18-19 april 2015

Fortsätter de ”rödgröna” sitt militära samarbete med Saudiarabien?

År 2005 när Sverige förra gången styrdes av en s k ”rödgrön” regering tecknade regeringen genom sin försvarsminister Leni Björklund 2005 ett 10-årigt militärt samarbetsavtal med Saudiarabien. Ett avtal som går ut den 15 maj 2015. Efter den 15 maj skall avtalet antingen sägas upp, förlängas eller nya avtalspunkter införas i samarbetsavtalet.

I avtalstexten står att Sverige och Saudiarabien skall samarbeta om elektronisk krigföring och signalspaning. Vidare skall en vapenfabrik för tillverkning av missiler byggas med svensk teknologi. Den svenska teknologin som avtalet handlar om skall tillhandahållas av familjen Wallenbergs två familjeföretag, Ericsson och SAAB, genom leverans av radarsystemet ”ERIEYE”.

Detta hade kunnat vara en affär bland andra affärer som de rödgröna partierna så gärna hjälper familjen Wallenberg att föra in i sina orderböcker då dylika affärer alltid är bra för ”landet” och sålunda en viktig del i att ta ansvar för Sverige. Problemet är att dagens s k rödgröna regering i regeringsförklaringen skriver att” vapenexportkontrollen gentemot icke demokratier skall skärpas”. Det som skall skärpas är nuvarande lagstiftning på vapenexportområdet som förbjuder vapenexport till krigförande länder.

Exakt på vilket sätt det saudiarabiska samhället skall beskrivas finns det säkert många åsikter och uppgifter om, däremot så bör alla vara ense om att Saudiarabien är ett samhälle som styrs helt enligt medeltidens normer och begrepp. Inte minst landets kvinnliga befolkning behandlas enligt gällande lagstiftning sämre än boskap.

Nu, i avtalets slutskede februari 2015, styrs vårt land återigen av en s k rödgrön regering som dessutom stolt proklamerat att landets utrikesminister Margot Wallström numera för en feministisk utrikespolitik, exakt vad det betyder har man inte förklarat. Världens kvinnor och män kan i alla fall hoppas att det betyder att man inte längre tänker beväpna de blodtörstiga och medeltida prinsarna i Saudiarabien.

Lars Lundberg