Förhandlingar i fiendes område.

En verklig, hård förhandling. Detta kommer vara de närmaste månadernas huvudargument från den grekiska regeringen som består av SYRIZA och ANEL. Den grekiska regeringen och de flesta borgerliga medier i Grekland skriver om mötet mellan den grekiske finansministern och Eurogruppens  ordförande Jeroen Dijsselbloem som befinner sig i början av en rad maratonförhandlingar som ska förbättra situationen i Grekland och i hela EU.

Det finns i dag i Grekland, tyvärr, en situation som har lett till att arbetarklassen och hela folket har sänkta krav angående sina egna liv. Denna situation utnyttjas av kapitalet och regeringen för att förstärka bilden att en bra förhandling kan leda till en politik som kan gynna folket. Kapitalet och regeringen försöker också permanenta en bild att vad folket har förlorat de senaste åren är borta för alltid och man kan inte kräva tillbaka vad arbetarrörelsen har vunnit genom tiderna. Att den enda lösningen för folket är att Grekland ska ha en bra kapitalistisk utveckling och att vinsterna för företagen måste öka.

För att slå hål på myten om den hårda förhandlingen som ska leda till att Grekland ska bli ”bättre och utvecklas för alla”, att både kapitalet och arbetarna ska vara vinnare, måste vi undersöka dess innehåll.

Vilka förhandlar?

I verkligheten handlar en del av den stora förhandlingen om att hantera den stora statskuld som Grekland har mellan de olika borgarklasserna i EU samt hur de ska hantera de skuldsatta länderna i EU och eurozonens framtid.

Borgarklassen i Italien, Frankrike och andra skuldsatta länder vill att ännu mer resurser ska tas loss från staten till stöd och stärkt ställning för sina inhemska monopolföretag. De vill begränsa storleken av den statliga finansiering som ges till att minska statsskulden och lätta upp de strikta krav som finns från EU för att årsbudgeten ska vara balanserad och närma sig noll.

Med stöd av USA, den italienska och franska regeringen pressas den tyska regeringen för att ta större ansvar och acceptera en gemensam administration för en del av statsskulden som de olika länderna inom eurozonen har. De försöker minska glappet som hela tiden ökar till Tysklands fördel i den internationella konkurrensen.

Samtidigt sätter de press på för att Tyskland ska höja sin andel för att EU ska stärka den kapitalistiska och ekonomiska utvecklingen som en längre tid har balanserat mellan lågkonjunktur och låg utveckling.

USA:s påtryckningar handlar om kampen om vilket imperialistiskt centrum som ska leda i Europa den närmaste perioden. Det handlar också om kampen mellan dollar och euro som är internationella reservvalutor.

Innan denna kamp startade fanns redan en kompromiss med ECB:s ordförande Mario Draghi att ”lätta statskulden” för de olika EU-länderna med upp till 1,1 miljard euro som betyder att ECB och EMU-ländernas centralbanker varje månad ska köpa upp till 60 miljarder euro i statsobligationer och trycka ”nya färska” sedlar. Saken är att 80 procent av köpet äger rum från EMU-ländernas centralbanker som minskar andelen av statsobligationer i varje enskilt land men samtidigt ökar risken för konkurs i varje enskilt land. För Greklands del betyder detta att ECB köper statsobligationer för cirka 22 miljarder euro med krav på att kunna övervaka den grekiska ekonomin.

I samma anda planerar EU att aktivera sin Europeiska Investeringsplan för att EU-kommissionen märker med oro att investeringarna i EU har minskat och ligger nu på 2007 års nivå.

Den grekiska borgarklassen följer samma linje och väljer att också pressa den tyska regeringen.

De första förslagen från Greklands finansminister Varoufakis för att hantera den grekiska statsskulden är i samma riktning och anda. Det handlar om ett åtgärdspaket som innebär att Greklands lånebehov ska frysas i fem år, räntorna ska sänkas, budgetöverskottets mål ska minskas så att man får extra resurser från staten för att stödja en kapitalistisk utveckling. Ett steg i ledet att finansiera kapitalet samt en förpliktelse att fortsätta med reformerna (i samma riktning som hittills) och att göra ekonomin konkurrenskraftig, det vill säga ett nytt paket som förut men med ett annat namn.

En annan väg för ett spartanskt liv

Oavsett vilket resultat förhandlingarna ger, kommer inte situationen att förbättras för arbetarklassen och majoriteten av folket i Grekland. Man har skurit ned statsskulden, den så kallade PSI, sedan 2011 med mer än 50 procent, men det ledde inte alls till att folket fick det bättre. Istället blev det början på en ny attack från kapitalet mot arbetarklassen och folket. Detta skriver vi för att man bättre ska förstå att en förändring i statsskuldens hantering är nödvändig, men att olika sätt att skära ner skulden inte per automatik betyder att socialpolitiken och levnadsstandarden för folket blir bättre.

Fortfarande står målet kvar att monopolkapitalet ska ha sina vinster. Under tiden kommer folket att förlora och att offra sina rättigheter, sina krav och berättigade behov. Man kan inte kombinera att kapitalet ska stärkas och att folket ska få tillbaka sina landvinningar. Den kapitalistiska utvecklingen är emot en utveckling för folket, oavsett hur man hanterar statsskulden.

Oavsett vilka av de olika exemplen vi undersöker, den expansionistiska eller avspänningspräglade finanspolitiken, konstaterar vi att arbetarklassens ställning inte blir bättre. I USA har inte den reella veckolönen höjts sedan år 2000 och 46,5 miljoner människor lever med matkuponger. I Japan minskar den reella månadslönen hela tiden i värde jämfört med år 2013 och den japanska ekonomin är i depression.

Kapitalistisk utveckling utan att öka exploateringsgraden för arbetarklassen med billig arbetskraft och nya vinstnivåer finns inte.

Därför förs en liknande politik som stärker konkurrenskraften för kapitalet och attackerar arbetsvillkoren och lönerna i alla EU-länder, oavsett om de är skuldsatta eller ej. De förpliktelser krävs också av det grekiska folket som framförs av EU-tjänstemän såsom Juncker, Katainen, Dijsselbloem såväl som Merkel, Hollande, Renzi med flera. Deras linje är inte en dogmatisk inställning som den tyska regeringen har, utan istället en strategisk EU-linje.

I den kritiska situation som det grekiska folket befinner sig har SYRIZA:s regering bugat och förpliktigat sig att fortsätta med samma politik. Direkt efter regeringsbildningen betonade vice premiärminister Dragasakis behovet av att locka utländska investerare till Grekland och finansminister Varoufakis förklarade att den nya regeringen inte ska stoppa privatiseringen av statlig egendom. Det är ingen slump att när Varoufakis tog över sades inget om de viktiga områden som handlar om naturresursernas framtid (olja, energikällor), om att Deutsche Telecom kontrollerar telemarknaden eller om hur man tänker göra med de 49 procent av aktierna som privata företag äger inom elmarknaden. Han sa istället att Cosco, ett kinesiskt monopol, ska fortsätta att äga Pireus hamn (den största i Medelhavet och en av de största i Europa).

Man pratar istället om olika metoder, att sälja ut statlig egendom direkt, överlåta den eller stycka och sälja delar av den.

Samma sak gäller de så kallade balanserade statsbudgetarna och att ha en annan skattepolitik. Givetvis ska samma politik följas som gynnar kapitalet och då kommer skatterna belasta arbetarklassen och småföretagare som ligger över existensminimum. Olika verktyg till denna politik ska vara en lag som förbereds och som handlar om förmögenhet och nya definitioner om vad som är en stor fastighetsegendom. Regeringen kan också jaga några få skattesmitare för att bana väg för olika lösningar och få en förevändning för att öka skatterna för folket men inte för de rika.

Samma inställning finns angående den höjda pensionsåldern och pensionerna som har slaktats de senaste åren. Regeringen säger inget om detta. Samma sak om att kapitalet har kommit in i områden där det inte har funnits förut, såsom hälsa och utbildning för att öka sina vinster och göra allt till handelsvaror. Regeringen nämner inget om detta.

Varoufakis förklarar istället att ”grekerna var kreativa när de levde spartanskt, när de spenderade mindre än sina inkomster, när de använde sitt sparande för att utbilda sina barn”.

Till vilka greker vände sig finansministern?  Säkert inte till de 559 stora aktieägare i Grekland vars förmögenhet överstiger 550 miljarder kronor och som har investerat mer än 140 miljarder euro i utlandet. Han menar majoriteten av folket, arbetarklassen som har över 800 euro i månadslön och rekommenderar dem ett spartanskt liv om de vill att deras barn ska studera!

Till sist, alla förhandlingsscenarion har en gemensam utgångspunkt. Folket ska betala. Folket ska betala skulden eller en stor del av den trots att det inte har skapat den. Kapitalet och folket har inte spenderat pengarna tillsammans, varken när det gäller militära utgifter som NATO:s militärutgifter eller med de Olympiska spelen 2004 eller när kapitalet, speciellt de stora monopolföretagen, fick skattelättnader och andra förmåner från den borgerliga staten.

Organisering av folkligt motstånd

I denna kritiska situation är det mycket viktigt att arbetarklassen och folket inte ställer sig bakom borgerlighetens flaggor i de förhandlingar som har som mål större ekonomiskt statligt stöd till inhemska monopolföretag. Att inte acceptera det nationella målet att kapitalet ska stärkas. Att förstå att tillbakagången till en situation där kapitalets utveckling prioriteras går emot folkets intressen.

Utan förseningar, med tålamod måste vi stärka vår dagliga kamp på varje arbetsplats, för att höja kamplusten. För att inte acceptera eventuella smulor utan att kräva att vi vill ha tillbaka våra landvinningar utifrån arbetarklassens och folkets behov.

Att nu ha radikala förslag med en kampinriktning, som till exempel arbete åt alla, inga osäkra anställningar, gratis och statlig utbildning och hälsa, reella löne- och pensionsökningar kan bidra till att folket radikaliseras. Detta i samband med initiativ som direkt kan hjälpa dem som har behov, såsom mat att klara dagen, hjälp att förhindra att elen stängs av eller att den grekiska kronofogden konfiskerar folkets bostäder.

I dag finns det förutsättningar och erfarenhet så att folket inte ska luras i kampen mellan de olika imperialistiska centra och i motsättningarna mellan olika delar av monopolkapitalet. För att inte behöva välja mellan de som förhandlar om de olika förutsättningarna för att bli slaktad. Folket måste förkasta dem och överallt ge styrka åt Greklands Kommunistiska Parti, KKE.

För att organisera sitt motstånd, för socialisering av produktionsmedlen, med folkmakt ut ur EU och NATO.

 

Makis Papadopoulos

Medlem av KKE:s centralkommitté och ansvarig för Centralkommitténs kommitté för ideologi och ekonomi

Översättning: Jannis Konstantis