April-maj 1945 i Tyskland: Mellan terror och befrielse – ett personligt minne
I mitt kök i Stockholm hänger sedan några år tillbaka en i trä snidad tallrik på väggen. I mitten syns en kärve och gammaldags jordbruksredskap som plog, lie och slaga, runt kanten står med kyrilliska bokstäver de ukrainska orden för Vårt dagliga bröd ge oss i dag. Den tallriken fick min morfar av en ung ukrainsk officer som med delar av Röda arméns 1:a Ukrainska front hade gjort ett stopp i den sachsiska byn Frauenhain, mellan Dresden och Berlin. Där bodde mina morföräldrar men även min mor, jag och min två månader gamla bror efter att vår hemstad Dresden lagts i aska i februari 1945.
Under de kaotiska dagarna med den framryckande sovjetiska fronten veckorna innan Berlins fall blev byn på grund av förväntade strider i området evakuerad till närmaste småstad med järnverk fem kilometer borta. Vi gick till fots och min familj som med diverse släktingar hade vuxit till tio personer bodde under en vecka i en pampig nazistvilla där invånarna hade flytt hals över huvud, annars hade de inte lämnat tvätten i blöt. Min mor tog hand om tvätten för att få till blöjor åt min bror.
I Frauenhain mötte vi de första sovjetiska soldaterna. Hur den ukrainske officeren Pjotr, vi kallade honom Peter, hittade till morföräldrarnas hus vet jag inte, men han satt flera gånger i köket och språkade med morfar. Han måste ha läst tyska i skolan, annars hade det inte gått och hans rang tillät honom antagligen att ha kontakt med tyskar. Vad måtte de ha talat om? Hitler, kriget, kapitulationen, Pjotrs familj i hemlandet? Ukrainaren mötte en 60-årig tysk som var socialdemokrat, hade varit borgmästare i en annan sachsisk by på 30-talet men blivit avsatt när han inte ville bli medlem i hitlerpartiet NSDAP. Morfar var järnverksarbetare, hade byggt sitt eget lilla hus och var hitlermotståndare. Pjotr fick förtroende för honom och när hans bataljon efter det kortvariga stoppet drog vidare lämnade den unga sovjetiska soldaten en gåva till den äldre tyske arbetaren i fiendelandet, tallriken. Hur kunde Pjotr ha en gåva med sig från Ukraina. Hade Röda armén med sig gåvor till tyska antifascister som en gest: vi kommer inte som erövrare utan som befriare. Frågan är obesvarad. Jag, ett sjuårigt barn, fick några leksaker av Pjotr från andra gårdar i byn vars ägare i panik hade flytt undan ”ryssarna”. Tallriken med böneraden hängde i många decennier i morföräldrarnas kök. När jag för några år sedan blev orolig över om den unga generationen i huset i längden skulle värdesätta denna unika gåva, bad jag att få ärva den.
Morfar blev ny-bonde, Neubauer, när marken på storgodset i Frauenhain delades upp 1945 och började arbeta själv för sitt dagliga bröd. Han anslöt sig till jordbrukskollektivet och blev medlem i enhetspartiet som bildades av kommunister och socialdemokrater.
Barbara Brädefors
Senaste kommentarer