Sveriges Kommunistiska Parti fortsätter med klasskampen.

Även om den ljusblå-orangea moderat-alliansen röstats bort kommer en ny att ta vid. En ny som i allt väsentligt kommer att bli densamma som förut. Stommen i den blir det Socialdemokratiska Partiet som av politiska experter i stor utsträckning anses vara ett parti så pass nära Moderaterna att de skulle kunna bilda en koalition. Likaså S ledare och opportunister, dock inte alla deras medlemmar och väljare.

Arbetslösheten, nedskärningarna av socialförsäkringssystemen, försämrad arbetsrätt, försämrad facklig rätt, privatisering av offentlig sektor, befäst genom EU och inlemmandet i NATO är några av de viktigaste orsakerna till det valresultat vi fått.

Den springande punkten till allt detta är emellertid att det bland de parlamentariska partierna inte finns något som företräder arbetarklassen och med en tydlig arbetarpolitik. Alla företräder de det absoluta fåtalet och kapitalklassens intressen. Därför är den vedertagna politiken i Sverige så arbetarfientlig. Även om den inte förklaras med dessa termer. Naturligtvis har den borgerliga media-apparaten hjälpt till i detta avseende.

Därför har SD fördubblat sitt valresultat. De har fått utrymme till att förklara arbetarklassens vedermödor och de socialt utförsäkrade i termer av invandrar- och flyktingfientligt språk.
Detta är möjligt så länge arbetarklassen inte är klassmedveten. Detta är möjligt så länge arbetarna tror att deras situation är densamma som kapitalistens. Det är möjligt så länge arbetarna tror att de enda som kan skapa arbeten är arbetsgivarna (läs arbetsköparna). Detta är möjligt så länge borgerligheten lyckas bedra arbetarklassen med antikommunism och historielögner. M.m. m.m.

Nu är borgerligheten återförsamlad, i alla kulörer men utan substans.

Det är Sveriges Kommunistiska Partis sak att gå i täten för att ändra på detta för arbetarklassen så stora missförhållande.

Kjell Bygdén