På inbjudan av Svensk-kubanska föreningen besökte Fernando Gonzales Stockholm helgen 17-20 april. På en presskonferens på Solidaritetshuset måndag den 20 april svarade han på frågor om sitt och sina fyra kamraters öden som politiska fångar i USA och den beundransvärda internationella solidaritetsrörelsen för deras frigivning.
Riktpunkt:
– Med tanke på att många i väst har avfärdat dig och dina kamrater som kubanska spioner vill vi gärna från din egen mun höra vilka som var motiven för dig, dina kamrater och ditt land att fingera en flykt från hemlandet till södra Florida, USA, för att skaffa information om exilkubaners verksamhet mot Kuba. Ett underrättelsearbete som slutade med att ni tillfångatogs i september 1998.
Fernando G:
– I USA:s brottsbalk finns inte begreppet spion och vi åtalades inte heller för spioneri. Ordet användes av USA:s regering, media och enskilda på ett medvetet sätt för att från början skapa en negativ bild. Det finns politiska och moraliska motiv för vårt handlande. Vi samlade information, inte om USA, dess regering eller underordnade institutioner. Vi observerade grupper som var terrorister. Under 1990-talet miste 3000 kubaner livet och ytterligare 2000 fick fysiska men efter olika typer av attentat, planerade och genomförda av terrorister bland exilkubaner. Det började redan i och med revolutionens seger och dit räknas också 600 attentatsförsök mot Fidel Castro. USA har aldrig rört ett finger för att sätta stopp för detta. Så Kuba hade inget val, det gällde att rädda människoliv och inte bara kubanska sådana. Bombanslag mot turisthotell drabbade även icke-kubaner. Det är förklaringen till vår mission. Vi var inga spioner.
På en fråga om hur 16 års fångenskap har kunnat uthärdas av en som var 35 år vid häktningen, svarade Fernando att man växer på flera plan, framför allt politiskt och som revolutionär, men även individuellt och psykiskt när man lär sig att hantera livet, kriser och lidande. Man får ökad livserfarenhet. Vetskapen om att män och kvinnor ute i världen kämpade för oss, offrade tid, resurser och energi stärkte oss. Vi såg CSN-nyheter och läste New York Times och förstod att det fanns kriser som människorna som hjälpte oss levde i. Arbetarrörelsen förkommer ju inte i officiell press men vi fick brev från vanliga människor och vi fick böcker. Så lärde jag mig också om USA. Jag har präglats av fängelsetiden men även av min tid i Angola där jag kämpade på befrielserörelsens sida.
Som svar på en annan fråga, om förhållandet mellan de fem kubanska fångarna (som satt isolerade från varandra i fem olika högriskfängelser) och medfångarna, beskrev Fernando märkliga förhållanden. Att cirka 98 procent av fångarna i USA aldrig har kommit till en rättssal där deras fall har kunnat prövas. De Fem däremot var dömda och betraktades med respekt av medfångarna som förstod efter ett tag att kubanerna var politiska fångar. Medfångarna kunde också fråga varför Fernando fick så många brev och böcker som han kunde lämna vidare.
– Vi var aldrig med i de inre konflikterna. Vi respekterade varandra och förhöll oss medmänskliga, sade Fernando.
Fernando talade också om Fidel Castro som år 2001 gjorde utfästelsen: ”De Fem ska återvända”.
– Han är alltid min commendante!
Fernando och René blev fria först, men den 17 december 2014 var alla fem fria och tillbaka på Kuba. Frigivna i utbyte mot Alan Gross, även om Obama säger något annat. Frigivningen blev en del av överenskommelsen mellan Kuba och USA som i sin tur är ett bevis på att USA:s kubapolitik har visat sig vara ohållbar. Fernando säger att Kuba välkomnar den inledda processen. 70 procent av kubanerna har vuxit upp under blockaden (som till största delen är kvar) och före Obama har hotet om militär aggression inte varit långt borta. Kuba har, så Fernando, inte övergett en enda av sina principer. Det finns inga förväntningar om att USA blir en vän, men motsättningarna som finns kvar och kan bli mera komplexa kan läggas upp på bordet på ett nytt sätt.
