Den 26-28:e maj genomfördes partiets 37:e kongress. Hela kongressen präglades av livliga diskussioner och god kamratskap. Varje kongress utgör en milstolpe i partiets utveckling och den 37:e kongressen var inget undantag.

Under tre intensiva dagar samlades en blandad skara kommunister från Piteå i norr till Malmö i söder. Arbetare och arbetslösa, studenter och pensionärer tog sig an frågorna att fastslå partiets taktik och utvärdera den gångna verksamheten. Nya kamrater och kamrater med nästan 50 års medlemskap möttes för att under dagarna analysera läget i Sverige. Den ungdomliga entusiasmen präglade kongressen samtidigt som framtidsoptimismen var stark, från det yngsta ombudet på 21 år till det äldsta på 86 år. Under månader av förberedelser och diskussioner i partiets grundorganisationer har en mängd frågor behandlats inför kongressen och under den gångna helgen var det dags för frågorna att få sitt avgörande.

Inför denna kongress hade partiet av praktiska skäl beslutat att endast bjuda in broderpartier som redan fanns på plats i Sverige eller i dess omedelbara språkliga omnejd. Men, kongressens internationalistiska prägel gick inte att ta miste på. Ett 30-tal hälsningar inkom från kommunistiska partier från olika delar av världen, och på plats i Stockholm fanns motsvarande internationella sekreterare från Norge (NKP), Danmark (KPiD) och Grekland (KKE).

I sin inledning till partistyrelsens verksamhetsberättelse talade partiets avgående ordförande Victor Diaz De Filippi om partiets verksamhet under den gångna kongressperioden, och hans konstaterande att partiet växer och går framåt med nya unga krafter möttes av ovationer. Victor Diaz De Filippi fastslog också socialdemokratins skadliga inverkan på arbetarrörelsens och det opportunistiska vänsterpartiets avsaknad av klasspolitik. De steg framåt som partiet tagit under kongressperioden hyllades, till exempel den populära kommunistiska grundkurs som framtagits efter många års avsaknad och att partiet under kongressperioden varit med och startat upp det Europeiska Initiativet för Kommunist- och Arbetarpartier. Partiet har genom sitt arbete här fått förtroende att sitta med i dess sekretariat, vilket bedömdes som en framgång av kongressen. Även partiets brister kritiserades.  Talet avslutades med en hyllning till partiets historia:

Det kommunistiska partiet fyller i år hundra år i kampen för arbete, fred och socialism. Det är en historia som är fylld med legendariska namn och okända heroer. Vi står på giganters axlar men vi ska inte glömma att vi är en del av denna ärorika historia och en dag ska andra stå på våra. Vi kommer att uppfylla vår historiska mission och då kommer partiet tillsammans med svält, krig och klassförtryck vara en fotnot i historien, en kuriositet. Då har vi förtjänat vår vila. Men den dagen är inte här. Kampen fortsätter!

Partiets historia hedrades också, både på jubileumsfesten och i samband med att en delegation från kongressen tillsammans med internationella gäster besökte graven för partiets legendariske partiordförande Sven Linderot, som ledde partiet från 1929 till 1951.  Gravstenen som helt bekostades av Sveriges Kommunistiska Parti (vilket också står på baksidan) innehåller en bild på röda fanor med ett porträtt av Linderot med undertexten ”Arbetarledare – Partibyggare”.

Partikongressen behandlade ett förslag till skolpolitiskt program. Programmet antogs med ett fåtal ändringar. Det betyder att partiet nu har ett omfattande program som berör skolans alla kategorier, elever och lärare, föräldrar och övrig skolpersonal. Programmet utarbetades i en högaktuell tid då undersökning på undersökning visade och fortfarande visar sjunkande resultat för skolan samtidigt som den är en av de mest privatiserade i världen. Programmet innehåller konkreta förslag på hur försämringarna inom skolan ska stoppas och förenar de dagsaktuella kraven på partiets målsättning om övergång till socialism. Planerna för en socialistisk skola skissas upp i programmet, vilket tyder på en stor mognad av partiet.

Förslaget till facklig-politiskt program antogs också med ett fåtal ändringar. Det är i den dagliga produktionen som motsättningarna mellan arbete och kapital är som starkast. Därför är det också inom arbetet som kampen för den revolutionära omvandlingen måste tydliggöras och förstärkas. Programmet fastslår att klassmedvetenheten måste öka och att det kommunistiska partiet är och måste vara organisatören för detta. Fackföreningsrörelsen har omvandlats från kamporganisationer till enorma byråkratiska kolosser, där verkligt demokratiskt inflytande ersatts med representation och byråkrati. För att fackföreningarna åter ska bli kamporganisationer kämpar kommunisterna och motståndet möter vi från de ledare som, i bästa fall, vid enstaka tillfälle kan göra något halvhjärtat radikalt uttalande, men för det mesta sluter upp i kapitalets lovsång om ”kapitalets konkurrenskraft och inflationsmål”, höjd pensionsålder, demontering av skyddsnätet med mera. Programmet stakar ut en tydlig väg för hur medlemsinflytandet kan stärkas, hur kommunisterna inom fackföreningarna ska agera. Vidare, liksom i det skolpolitiska programmet skissas för framtiden då planerna för fackföreningarnas roll under socialismen redogörs.

Partiprogrammet diskuterades också under kongressen och en rad ändringar fastslogs. Kongressen präglades av djupa ideologiska diskussioner. En del uppdateringar i siffror och statistik har gjorts, men programmet har också aktualiserats ideologiskt sett. Trots att programmet är relativt nytt, innehöll det rester av en politik som var aktuell under Kalla Kriget, då vi hade ett socialistiskt block som agerade motvikt till imperialismens härjningar. Så har till exempel synen på FN omvärderats av partiet. Eftersom det inom monopolkapitalet råder ett inbyggt behov av att växa kan inte FN eller för den delen reformer inom det kapitalistiska samhället på längre sikt garantera freden.  Det nya programmet fastslår att de imperialistiska motsättningar som råder i världen, som också kan resultera i nya världskrig, endast kan bekämpas genom att drivkraften för de imperialistiska krigen, profitjakten, och det system som förutsätter den avskaffas. Partiprogrammet fastslår klart och tydligt att det bara är socialismen som kan garantera en värld av fred och utveckling i folkflertalets intresse. Även den tidigare stegvisa vägen till socialism har diskuterats under kongressen. Produktivkrafterna i vår samtid har mognat och utvecklats i så stor utsträckning att den direkta övergången till socialismen objektivt är möjlig. Därför har programmet förtydligats i att det är av helt avgörande betydelse att arbetarrörelsen tar sig an frågan om socialism varje land.

Ändringarna i det aktualiserade partiprogrammet fastslår också att vårt nuvarande samhälle, det kapitalistiska, är en diktatur. Även om det till sin yta upprätthåller en ”demokratisk” fasad, är det kapitalet som, både utom och inom dess juridiska ramar, dikterar dess villkor. Kapitalet är med alla till buds stående medel berett att försvara sitt envälde. Arbetarklassen måste därför omkullkasta den statsapparat som upprätthåller kapitalets diktatur, och i dess ställe, i försvaret mot kontrarevolutionen, upprätta sin egen diktatur, proletariatets diktatur. Proletariatets diktatur är till sin form betydligt mer demokratisk än den nuvarande ”demokratin”.  Här ges folkflertalet ett avgörande inflytande och statsapparaten används till att skydda folkflertalet och dess intressen istället för den krympande borgarklassen. Exploateringen av andra människor omöjliggörs.

Det aktualiserade partiprogrammet tar också starkare ställning gentemot de krafter som påstår och försöker sprida illusioner om att en ”snäll” kapitalism, eller att en kapitalism med ”mänskligt ansikte” är möjlig. Övertagandet av produktionsmedel och naturresurser i Sverige måste utföras av arbetarklassen i Sverige. Kongressen fastslår att SKP:s uppgift är att leda denna kamp genom att organisera de mest medvetna och kampvilliga delarna av arbetarklassen.

Utöver det var partiets stadgar ett ämne som varit under diskussion på kongressen. Med tanke på att partiet under kongressperioden tagit fram en grundutbildning i vår ideologi var det därför naturligt att för medlemskap i partiet sätta som krav att a genomgått denna utbildning eller erhålla motsvarande kunskaper i marxismen-leninismen. Även en del andra skärpningar av medlemskraven beslutades.

En offensiv verksamhetsplan antogs som den nyvalda partistyrelsen nu ska konkretisera.  Fokus kommer under kongressperioden, bland annat, ligga på att stärka partiets organisation och stärka studiearbetet. Den kommunistiska tidningen kommer också att få sig ett lyft.

Kongressen behandlade också miljöfrågorna och enades om att de ska konkretiseras i ett program under den kommande kongressperioden. Programmet ska liksom de antagna programmen om skolpolitik och fackligpolitik ge klara uttryck för partiets visioner om det socialistiska samhället. Alla de människor, företrädesvis unga, som engagerar sig i miljöfrågor och oroas av jordens uppvärmning och vattenresurserna måste få veta hur Sveriges Kommunistiska Parti ställer sig till klimatförändringarna, växthuseffekten och miljöarbetet. En diskussion kommer därför initieras i partiet under kongressperioden.

Kvinnofrågan behandlades också. Kongressen fastslog liksom tidigare kongresser att kampen för kvinnans frigörelse är av stor vikt, men kommunisterna ser, till skillnad från feminister, andra orsakssammanhang för bristande jämställdhet mellan kvinnor och män. Den beror inte på en könsmaktsordning utan, i grunden, på den kapitalistiska samhällsordningen och kan bara övervinnas tillsammans med den. Feminismen är besläktad med identitetsteorin, en av alla teorier som hävdar individualism gentemot klasstillhörighet, och som ställer subjektiv upplevelse framför objektiv verklighet, som förordar idealism i motsats till materialism.

Kongressen beslutade bland annat att partiets ledande organ ges ett kollektivt ansvar för att jämställdhetsfrågor integreras i det politiska, ideologiska, organisatoriska och utåtriktade arbetet samt i partiets medier. Arbetet ska ständigt utsättas för strikt och kreativ kontroll.

Kongressen antog tre uttalanden, ett gällande flyktingpolitik, ett till stöd för sjukhusockupanterna i Sollefteå och ett i solidaritet med de kämpande hamnarbetarna.

I samband med kongressen genomfördes också en fest för att uppmärksamma partiets 100-års jubileum. Festen bjöd på ett mycket uppskattat musikaliskt program med talangfulla bidrag inom folkmusik, visor, jazz och hiphop. På festen fanns också en stor utställning som visade affischer från partiets historia, gamla partiböcker med mera.

Vid kongressen togs beslutet att utöka partistyrelsen från nio till tolv ledamöter. Tolv kamrater inom blandade yrken, blandande åldrar och med en bredd erfarenheter valdes enhälligt att utgöra den nya partistyrelsen. Vid styrelsens konstituerande möte valdes enhälligt Andreas Sörensen till ny partiordförande som i samband med kongressens avslutning höll ett starkt och laddat tal. I sin avslutning sa Andreas Sörensen:

Det är nu dags för oss att ge oss i kast med det arbete vi åtagit oss, och som vi kommer att fortsätta utföra tills dess att vi segrat. Även om socialismen kan tyckas vara långt borta, är den aldrig längre bort, än att vi kan nå den.

Därefter sjöngs unisont Internationalen. Kongresspresidiets ordförande, Lars Lundberg, veteran i partiet, uttryckte strax innan klubban slogs i bordet för kongressens avslutande att ”Det här var nog den bästa partikongress jag varit på, på mycket länge”.

Nu tar vi nya steg framåt när vi verkställer vad vi beslutat. Vi är ett i storlek inte särskilt stort parti, men starka är vi. Med det mäktiga analytiska verktyg marxism-leninismen utgör ser och förstår vi vad som sker, varför det sker, och vad som kommer att ske i samhället. Vi vet vad som behöver göras.

Nu uppmanar vi dig som står utanför partiet, och som vill delta i kampen för arbetarklassens befrielse – sök dig till det kommunistiska partiet – Sveriges Kommunistiska Parti!